Under de senaste hundra åren har det delats ut hundra Nobelpris i litteratur, en process som ofta väcker diskussioner om vilka författare som verkligen förtjänar att hamna på den prestigefyllda listan. Att försöka välja ut 1900-talets mest betydelsefulla författare kan snabbt bli en utmaning, och man tvingas ofta bortse även från mycket välskrivna verk. Enligt Alfred Nobels instruktioner ska priset ges till den som producerat "det utmärkta i idealisk riktning".

I år går priset till den sydkoreanska författaren Han Kang, som på senare tid har gjort avtryck på den svenska litteraturscenen. Hennes verk har fått hyllningar i pressen och beskrivs ofta som djupa och vackra, belysta av teman som sorg, kroppens sårbarhet och hyllningar av kvinnlig styrka. Men frågan är om all denna beundran verkligen står i samklang med litterär kvalitet eller om det istället är en trend?

Jag har spenderat helgen med att dyka ner i Han Kangs författarskap, närmare bestämt i hennes böcker "Levande och döda" och "Jag tar inte farväl". Med detta har jag skummat igenom en väsentlig del av hennes svenska verk, men det får nog anses som en begränsad produktion för en Nobelpristagare.

I "Levande och döda" tar Kang oss tillbaka till massakern i Kwangju 1980 genom upplevelserna av olika människor som påverkats av tragiska händelser. Medan stilen är klar och konsekvent, kan den ibland kännas lite för sentimental, som när en död pojke drömmer om rosor. Behandlingen av sorg och plågor i Kangs texter är rörande, men knappast revolutionerande.

I sin andra bok "Jag tar inte farväl" återigen bearbetar Kang traumat från en annan massaker, den på Jeju 1948. Här upplever vi ett narrativ som ofta gör anspråk på mystik, även om mördande liknelser kan raljera över texten. En särskilt minnesvärd del är när huvudkaraktären upptäcker "de inre, mörka regionerna av kylskåpet". I dessa ögonblick kan jag inte låta bli att skratta - inte för att det är roligt, utan för att det känns så otillbörligt.

Ett av mina mest hatade litterära knep är när författare avslutar stycken med klichéliknande liknelser. Kang har en förmåga att ständigt återkomma till denna stil, vilket gör att jag förlorar mitt engagemang. Narrativet blir en upprepning av poetiska bilder som snarare blir tröttsamma än tilltalande.

Det är också värt att nämna att svensk litteraturkritik har en tendens att vara överdrivet sentimental, vilket tycks ge en fördel till verken som aanrör känslomässigt. Kanske är det så att vi nu ser denna tendens påverka även Svenska Akademien? Viktigt att påminna om är att just eftersom något är gripande betyder det inte att det är litterärt utomordentligt.

Avslutningsvis, medan Han Kangs verk otvivelaktigt har en plats i den litterära världen, kvarstår frågan om huruvida de verkligen förtjänar Nobelpriset. Formuleringarna och känslan kan i bästa fall vara förvånande, men det finns något mer djuptgående som saknas i deras litterära värde.