GÖTEBORG. Efter 45 år av att ha bott på andra platser, har jag återvänt till staden där jag en gång studerade. Jag sitter nu vid ett middagsbord med gamla vänner och reflekterar över vad som har förändrats – och vad som har stannat kvar.

Göteborg ser dock förvånansvärt likadant ut. Jag kör in i staden, siktar på Kungsportsavenyn, men hamnar så småningom på Värnamo-gatan. Det känns som om Hisingen är en plats man undviker, men ändå finner sig själv på väg till Falkenberg.

Jag tänker på August Strindberg och hans beskrivning av att återförenas med gamla kamrater i romanen ”Ensam”. Men mina tankar vandrar snart mer mot Göteborgs infrastruktur.

Hur lyckades en så liten stad, byggd på klippor, skapa ett trafikkådsystem som signalerar kaos? Det är värre än Teheran, mer kaotiskt än Paris och obegripligt som Niamey. Vad ligger bakom? Kanske den ökända korruptionen eller en gammaldags oförmåga att planera? Måhända experimenterade trafikplanerarna med hallucinogena droger?

Strindberg skrev att ”Allting föreföll … gammalt och utslitet; allting upprepades, kom igen som evigt enahanda.” Jag känner igen den känslan av stagnation när jag vistas här.

Jag vill visa min fru var jag bodde på Aschebergsgatan, men hamnar vid Värmlandsgatan, två kilometer bort. Vi tar en paus och promenerar genom Masthugget och Haga, där de charmiga små gatorna erbjuder butiker, caféer och restauranger, som serverar läcker linssoppa med biodynamiska grönsaker. Stockholm kan bara drömma om denna atmosfär. Haga och Masthugget känns som en Södra Stockholm utan hipsterfasoner, där de som dricker kaffe gör det i stillhet.

Husen i Haga är mindre och bjuder på en oskyldigare känsla, påminnande om Gränna. Människorna här ser nästan ut som statistiker i en film om 1970-talets motkultur. Det verkar som om ungdomar och äldre förenas i en tidslös atmosfär, där året alltid är 1968.

Pia köper ett par träsko i en varm konjakston.

På Fjärde Långgatan ligger Marx-Engelshuset, hem till det Kommunistiska Partiet. Bokhandeln på bottenvåningen, som kallas Röda Stjärnan, är antagligen den sista av sitt slag i norra Europa.

Två äldre kvinnor som diskuterar livligt tystnar när vi trädde in, för att snabbt börja prata om klippor och badvatten – en påtaglig önskan att framstå som vanliga. De vill förmedla: "Vi är normala, vi pratar om bad, inte revolution!".

Jag känner av deras nyfikenhet och de outtalade frågorna som hänger i luften medan jag kollar bokhyllorna. Valda verk av Lenin och Stalin står i hyllorna. I den antikvariska sektionen hittar jag Ivar Lo Johanssons ”Passionssvit”, noveller jag långt har sökt efter.

Jag tvekade att köpa dem, ovillig att engagera mig i en låtsasnormalt samtal där de snabbt skulle locka med erbjudanden av möten och studiecirklar.

”Jag känner de okända makternas onåd”, skrev Strindberg en gång.

Efter mer än en timmes krångel lyckas vi korsa Göta Älv till Karlatornet, Nordens högsta byggnad, som många anser vara en symbol för Göteborgs mindervärdeskomplex. En kvinna blir upprörd över att jag kör fram till entrén; hon skriker på receptionisten men gestikulerar mot mig. Vi åker upp till den 58:e våningen och blickar ut över de omkringliggande skogarna av granar som avbryts av motorvägar.

”Och solen sitter däröver/Som en halvsläckt cigarr.../Och lysa på eländet”, reflekterar Strindberg i sin dikt.

När kvällen kommer samlas vi äntligen runt middagsbordet med gamla vänner. För första gången har Strindberg fel. Det blir ingen spökdinné, och inget ”obehagligt tyst”, som han en gång skrev. Faktum är att världen fortfarande har en ung själ.