För några veckor sedan befann jag mig i Solna Centrum på ett ärende. Utan mobiltelefon och med en viss känsla av desorientering, bad jag en vänlig mamma om hjälp att hitta vägen till posten.

När hennes barn lekte med en blomkruka, drabbades jag av en chock. Jag kände igen denna kvinna – det var Ida från den populära programmet ”Gift vid första ögonkastet”!

Ida och Arvid – Carbonaraparet, vars resa tillsammans blivit ett fascinerande kapitel i svensk reality-tv. De har delat med sig av sin kärlek och sina utmaningar på SVT Play, och nu upplever jag en känsla av bekantskap mitt i det snöiga landskapet.

Mötet kändes surrealistiskt och fick mig att reflektera över hur verkligt det som visas på TV är. Vi påverkades av deras livs dramatiska och ofta känsliga berättelser, och det gör att man både skrattar och lider med dem.

Jag har nyligen sett det första avsnittet av ”Gift vid första ögonkastet i vinterskrud” (ett namn som gör att man vill knäppa med fingrarna, eller hur?). Om jag börjar känna för programmet, ber jag er verkligen att ge mig en lättnaden av ett liv utan detta. Förväntningarna på de nya deltagarna är astronomiska, eftersom tidigare par som Ida och Arvid har satt ribban så högt.

Det känns nästan som att stirra in i din grannes fönster i en timme, när jag ser deltagarna som inte riktigt vet hur de ska navigera kärleken. Det blir för verkligt, och jag ser helt enkelt inte poängen med att följa dessa vanliga människor.

Däremot är vår svenska version av programmet väldigt annorlunda. Medan Australien får sina konflikter att handla om missförstånd kring tandborstar, handlar vårt program om vardagen och det som verkar utspela sig mellan dem bakom kulisserna. Detta mer platta upplägg får mig att längta efter dramatik och överraskningar.

Det senaste avsnittet fokuserade på traumahantering och healing within relationships – en intressant, men på något sätt tråkig aspekt. Smaken av mellanmjölk hänger kvar, och jag önskar att det skulle bli mer explosivt och engagerande.

Deltagarna verkar så perfekt inne i sina lyckobubblor. Jag undrar om de ens märkta att de inviterar på ramen av stabila svenska liv, utan att dela med sig av det kaotiska och oplanerade som gör livet så mycket mer spännande. Allt de säger och gör verkar så välplanerat, inget av det spontana eller impulsiva som kan leda till riktiga känslor.

De ser ut att leva ett liv fullt av stilrena möbler, fina måltider och inga bekymmer. Visst, det är trevligt, men var är den råa passionen, det känslofyllda drama som vi verkligen förtjänar?

Samtidigt har jag en längtan att skaka om dem alla, att ge dem en smula av verklighetens turbulens som de så väl behöver. Det måste hända något verkligt för att vi ska vara intresserade att se deras kärleksförhållanden växa.

Kanske borde vi som samhälle ta mer ansvar och bejaka kärlekens komplexitet genom att skapa en statlig myndighet för donation av kärlek, där folk kan få verklig hjälp och vägledning i sina sökande efter den rätta. Vi kanske alla behöver en liten hjälp på traven, ett utanförstående perspektiv på kärlek och relationer som inte alltid är så lätt att navigera.

Som skattebetalare vill jag se insatser som gör våra liv mer meningsfulla, och kanske kan vi få en bättre kultur istället för att bara följa vissa mönster i TV. Kärleken kräver mer än bara passivt tittande, den kallar på handling, på äventyr.

Låt oss inte bara vara fångade av kärlekens yta. Vi behöver de mänskliga berättelserna, dramatiken, de oförutsedda svårigheterna. Om denna trend fortsätter som den gör, undrar jag verkligen om jag kommer ha tålamod att följa med i denna mer normala verklighet utan att det känns som en felregistrerad inspelning av livets största show.

Så, ni som älskar att diskutera kärlek och relationer, berätta gärna var ni tittade varifrån ni hämtade inspiration. Jag är redo att hämta upp era mest fantastiska historier och hitta den verkliga definitionen av kärlek i detta vinterlandskap. Tack, Ida, för att du återinförde mig i detta spännande äventyr!