Skammen brinner i kroppen. Jag slänger mig ur restaurangen, fort som en skottspole, innan servitrisen hinner ta upp kortläsaren från bordet.

Nej, jag har inte tagit en springnota. Jag har bara valt att inte ge dricks. Varför? Jo, maten var ljummen, och vi fick vänta en halvtimme på att få betala.

Och inte minst, 139 kronor för en öl?!

När servitrisen väl kom till vårt bord var vi givetvis snabba att säga att maten var jättegod. Typiskt svenskt beteende.

Just nu är debatten om dricks i USA intensiv. Många anser att det gått snett när man förväntas ge extra för allt, till och med för en kaffe i en pappmugg. Samtidigt har det länge varit hysteriskt på andra sidan Atlanten, där många arbetare kämpar utan kollektivavtal.

Även Sverige påverkas av denna trend, trots vår så kallade svenska modell. För ett par år sedan dök nya kortläsare upp på krogen — istället för att bara ange totalbeloppet kan gästen nu välja att ge 5, 10 eller 20 procent i dricks. Detta gäller inte bara vid bordsservering, utan även vid barbeställningar.

Dessa manipulativa kortläsare fungerar bra på ett folk som ofta vill undvika konflikter.

Ingen tvingas att ge dricks, men pressen ökar. Den som vill visa sitt missnöje utan att behöva säga något ansikte mot ansikte har möjligheten att trycka på ”fortsätt” på skärmen.

Problemet är att den knappen är liten och längst ner, något som kan vara lätt att missa för många äldre med synproblem. Det är inte heller uppenbart att man kan välja att inte ge dricks om man inte först väljer ett belopp.

Visst kan man alltid säga ifrån. Men frågan är om inte den som står upp och säger ”ursäkta, men jag vill inte ge något extra” kanske förlorar sin rätt att kalla sig svensk, för att parafrasera Jimmie Åkesson. Dessa kortläsare utnyttjar verkligen vår rädsla för konflikter.

Det mest intressanta med drickshysterin är dock inte att vi importerat detta amerikanska fenomen, utan att det finns en parallell trend där gäster förväntas göra serveringspersonalens arbete. Många restauranger erbjuder inte längre bordsservering med menyer. Istället måste man skanna en QR-kod och ladda ner en app för att kunna beställa. Vill man veta vilket vin som passar till maten får man ta fram mobilen och googla det.

Tekniken ersätter människokontakt, och det finns till och med ställen som använder robotar för att leverera maten. En utveckling som väcker frågor om framtiden för restaurangbesök.

Appar och drickskortläsare verkar vara två sidor av samma mynt. Ju mer teknologi ersätter den mänskliga kontakten, desto mer blir det en lyx att faktiskt bli serverad av en verklig person.

Men om robotarna börjar kräva 20 procent för sin 'service', då tänker även jag sätta ner foten utan skam. Det är dags att vi sätter våra gränser och börjar värdera den mänskliga interaktionen igen!