Det förflutna är som ett mysterium som ständigt hemsöker oss. I våra liv dyker det upp i olika former, som skuggor som vägrar att försvinna. En snabb påminnelse – en ifrågasättande blick, en doft av regn, en svag melodi – kan genast väcka känslor som vi trott var glömda. Dessa minnen har förmågan att tränga genom tidens lager och fästa sig i vårt medvetande, vilket ger en ny dimension till både det som har varit och det som är.

I lyxigt skrivna rader i den nya diktsamlingen ”Uttömd tid” av den engelska poeten Emily Berry, får vi konfrontera dessa sårbara upplevelser. Denna senaste samling, nu i en känslig och insiktsfull översättning av Jenny Tunedal, bygger vidare på Berrys tidigare verk, som den starkt namngivna ”Picknick, blixt” (2019), också översatt av Tunedal. Här utforskar Berry teman som nostalgi, förlust och hopp, och hur dessa känslor formar våra liv och identiteter.

Intressant nog fångar Berrys poesi även det kollektiva minnet, som många av oss bär med oss genom generationer. Hennes texter kan ses som en spegel av vår tid, där vi ständigt strävar efter att förstå vår plats i världen. Men hur väl lyckas vi verkligen att hantera det förflutna? Hur påverkar våra minnen vår framtid?

Det som gör Berrys poesi så kraftfull är hennes förmåga att förvandla det personliga till det universella. Läsaren lämnas med en känsla av att vi alla är en del av samma berättelse, en människokör som kantas av både glädje och sorg. Denna samling är ett måste för alla som söker en djupare förståelse av vår existens och det eviga sökandet efter svar.