Natten till tisdag, strax innan jag skulle somna, fick jag ett meddelande på min mobil som chockade mig. Det var från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Klockan var 00.20 och tankarna redan på krig. Men det MSB egentligen ville var att påminna mig om att läsa deras broschyr "Om krisen och kriget kommer". Jag blev så frustrerad att jag låg vaken i flera timmar – hur kan de skrämma en redan orolig befolkning på detta sätt?

Broschyren nämner ordet krig 25 gånger, medan Norges motsvarighet gör det endast fyra gånger. Det säger något om hur vi förbereder oss på hotet om krig.

Förra veckan meddelade regeringen att Sverige planerar att öka sitt försvarsbudget från 125 miljarder till 186 miljarder kronor år 2030. Vapenindustrin tycks vara de stora vinnarna här. Medan fred i världen skulle kunna lugna ner småsparare, hävdar många att det är nödvändigt att investera i vårt försvar.

I veckan publicerades också en rapport av regeringens utredare Lennart Hjelmåker om Sveriges insats i Afghanistan mellan 2001 och 2021. Trots att insatsen kostade 26,4 miljarder kronor och tog flera svenska liv, konstaterar rapporten att den inte uppnådde några av de mål som sattes. Ingen fred, ingen jämlikhet, inga större säkerhetsfördelar – men starka band till NATO skapades, vilket sågs som en av de främsta orsaken till vårt engagemang.

Det här väcker frågor. Var det egentligen värt det? Varför är det ingen som vill konfrontera de bagage vi har från dessa insatser? Politiken mörkar ofta över sina misstag, och många av oss som följde debatten kände på oss att detta inte skulle sluta väl. Politiker, opinionsbildare och nyhetsreportrar skapade en narrativ där alla som ifrågasatte avsikterna sågs som illiberala eller konspirationsteoretiker.

Är det verkligen skälet till varför vi ska ingripa i konflikter långt bort? Det är en uppmaning till självrannsakan, och vi som bevakat dessa frågor kan inte blunda för vårt ansvar.

Tidigare journalistiska exempel av hur media hanterat andra kontroversiella händelser påminner oss om vikten av att ställa oss tuffa frågor. Vi har sett medier som bara rapporterar en sida av ännu mer komplexa frågor, och hur svårt det kan vara att erkänna egna brister. Ingen vill vara den som ställs till svars för ett misslyckande, och nu, när frågan om fallet da Costa tornar upp sig, är det inget undantag.

I en offentlig debatt, är det lätt att ge sitt stöd till den som har makt, ingen ifrågasätter de som inte vågar påpeka det uppenbara. Det är avgörande att vi som medborgare och journalister lär oss av historien, så att vi kan bygga en starkare och mer ansvarig samhällsstruktur. Detta överträffar det individuella ansvaret; vi måste vara beredda att acceptera våra misstag för att verkligen gå framåt.

Sammanfattningsvis är det av yttersta vikt att vi i svåra stunder tittar oss själva i spegeln och ställer oss frågorna rörande vår egen roll. För annars riskerar vi att förlora det förtroende som är grunden för vår demokrati.