När jag snubblade över en artikel av Britta Grönlund i en gammal kvällstidning från åttiotalet visste jag inte vem hon var. Rubriken, ”En ny litteraturart”, fångade min uppmärksamhet och inledde en skarp kritik av den kommersiella nedgången i bokbranschen från mitten av fyrtiotalet.

Artikeln var täckt av damm från tiden, och jag hittade den av en slump i källaren på Kungliga Biblioteket. Jag satt där med tidningsklipp i handen, i syfte att få en känsla för språket och reklamen som präglade den perioden. Jag ville skapa en autentisk känsla av en historisk era. Bland reklamteckningar för skolkostymer och tips på spartidens matlagning, hittade jag Grönlunds insiktsfulla artikel om bokbranschen 1943. Citat från ingressen lyder: 'Där gick mycken och god törst förlorad', sade den gamle majoren när han såg den vandrande studenten släcka sin törst vid pumpen. Något liknande vill författaren till vidföljande artikel också säga om cirkelböcker och deras läsare. Mycket få av böckerna som cirkulerar inom läsecirklar kan anses vara läsvärda. 'Läsecirkelsromanen' har blivit ett reklambegrepp, ingenting annat. Vettig bokpropaganda med syfte att diskutera andra aspekter än de rent kommersiella är något som här framhålls av en representant för den unga generationen.

Den speglade verkligheten för läsecirklar på 1940-talet låter bekant, och kanske är det inte så annorlunda i vår tid med plattformar som #BookTok. Grönlunds språk är insiktsfullt och hennes kritik av litterära trender är lika relevant nu som då. Hon beskriver hur en historisk roman behöver vara spännande, ha en romantisk tidbakgrund som det amerikanska inbördeskriget eller Bellmans Stockholm. Detektiver och thrillers, enligt hennes analys, måste ha en 'litterär kvalitet' för att locka läsare.

Följande rader från hennes artikel visar hur hon beskriver hur en bok skulle godtas: 'En utvecklingsroman är bra om den liknar en framgångsrik författares självbiografi och en problemroman behöver vara aktuell och lättfattlig, med teman kring kärlek och äktenskap.' Grönlund betonar vikten av en viss litterär kvalitet, men också att litterära experiment och originalitet kan avfärdas — något som i sig kan båda spegla en viss brist på djärvhet i litteraturen.

Dessa tankar leder mig till insikten att litteratur alltid kämpar med att förnya sig, och de frågor som Grönlund ställer är fortfarande aktuella idag. Kan det verkligen vara så att bokförsäljningen, som hon påpekar är mekaniserad av hysterisk annonsering, kanske också gör det möjligt för riktiga litterära guldkorn att nå fram?

Det är en tröst att, trots alla utmaningar, bokbranschen fortsätter att existera och utvecklas. Mellan salongsklischéer och thrillers, kämpar branschen för att berätta historier. Ett exempel på detta är 'Krilon själv', av Eyvind Jonsson, som kom ut 1943 och fortfarande går att läsa med behållning.

Så nästa gång du tar upp en bok, tänk på att bland dessa kommersiella massor av lättlästa romaner kan det finnas dolda skatter. Vilka historia har vi kvar att upptäcka?