Mamma ger aldrig upp.

"Hallå?!" skriver hon nästa dag, och nu står jag inför en utmaning. Jag börjar som jag brukar, och skyller på min man. Jag skriver att han inte tror att barnen skulle uppskatta det – de vet ju inte ens vilka Abba och Beatles är.

Mamma blir oförstående. "Jag tror de skulle gilla det! Det är en upplevelse i Kungasalen. De kan ha svårt att förstå hur kul det faktiskt är innan de testar..." Hon nämner också att hon gärna skulle gå med barnen ensam, vilket gör läget mer komplicerat. Jag svarar, att barnen gärna följer med, och att det skulle bli toppen. Hej då!

Under min egen uppväxt släpade mamma mig ofta på kulturella evenemang hon ansåg vara viktiga. Ibland kändes det som att hon inte hade någon barnvakt, men hon trodde starkt på att barn måste exponeras för olika saker, oavsett om de tycker om det eller ej. Det handlar också om hennes mantra att det är nyttigt att ha tråkigt ibland.

Så jag slet mig igenom julottor, balettföreställningar och operor på ryska. När vi bodde i Moskva var det som värst. Timme efter timme på de stenhårda bänkarna i Bolsjojteatern var ingen hit för en sjuåring. Men jag älskade alltid pauserna, för då fick man läsk!

I efterhand inser jag hur stort det var att jag fick vara med om dessa upplevelser. Jag uppskattar att mamma tog med mig till stora scener och små teatrar, och det ger mig en relik att använda mot mina egna barn när de klagar på tristess. Det är lyxigt att ha någon som försöker ge en kulturell bildning, även om det kanske inte gick så bra i mitt fall.

Jag glömmer bort diskussionen om Abba och Beatles tills augusti kommer, när vi är i mammas sommarstuga på Kållandsö i Västergötland. Då messar mamma igen och påminner mig om konserten nästa dag.

Jag googlar evenemanget på Läckö slott, och inser att hon har hyfsat till verkligheten. "Upplev pophistoriens mästare i klassisk tappning för stråkesensemble och gitarr!" står det i informationen, där det även nämns att låtarna framförs helt utan text, förutom två arior av G.F. Händel.

Jag ler för mig själv och meddelar mamma att barnen är redo för konserten.

"Vad bra! Vill du också följa med? Jag har köpt två vuxenbiljetter," skriver hon.

I en rusning av tankar försöker jag febrilt komma på en ursäkt för att slippa. Det är svårt när man är i en sommarstuga utan några plikter att stå i. "Jag behöver verkligen plocka blåbär den kvällen" känns som en klen ursäkt.

Så jag tackar ja, såklart.

Personalen på Läckö slott hälsar glatt när vi anländer med två barn i släptåg. Efter att ha bekräftat att vi planerar att gå på kvällens konsert, leds vi till första raden.

"Så roligt med unga besökare!" strålar projektledaren, medan jag noterar att barnen drar ner medelåldern med ungefär 40 år.

När ensemblen träder in och Malin Christensson börjar sjunga, stirrar min nioåring på mig med en blick som säger att denna upplevelse kommer hon aldrig att glömma. Inte för att Christensson sjunger dåligt – det är fantastiskt – men opera ligger långt ifrån hennes vanliga musiksmak, som mest består av K-pop.

Elvaåringen, som sitter bredvid sin mormor, tar in alla detaljer av den vackert smyckade salen. Han tycker också att kontrabasen är intressant och känner igen små bitar av en sång han har hört förut.

Jag ska inte påstå att de älskar det, men de genomlider allt i stillhet, precis som jag. Och medan jag lyssnar, inser jag att jag faktiskt har saknat detta.

Läs mer av Emma Bouvin:

Byn som inspirerade till Frost är inte lika charmig i verkligheten.