År 2011 i Holmenkollen tog Emil Jönsson Haag hem sin första VM-medalj, en prestation som skulle bli minnesvärd. Nu, år 2022, återvänder den 39-åriga skidstjärnan till Norge för ännu ett VM, något som han självt beskriver som "helt otroligt". För första gången kommer även paraskidinstruktioner att inkluderas i mästerskapet, där Jönsson Haag kommer att vara Zebastian Modins huvudguide vid sprinten i Trondheim.

"Det är otroligt viktigt att ha en VM-distans, särskilt för vår sport. Det visar att tusentals har lagt ner sin tid och engagemang för att synas på den här nivån. Att få vara med i Norge igen känns verkligen som en dröm", säger han.

Sju år har passerat sedan han och hans fru, Anna Jönsson Haag, avslutade sina elitkarriärer och de har nu tre barn och arbetar med träning. Emil betonar vikten av tydliga mål för sin träning. "Jag behöver något konkret att träna emot. Anna kan träna för att må bra, men jag har behov av skarpa mål", förklarar han.

Familjen flyttade nyligen till Åre, där de bor på berget i ett område fyllt av likasinnade. "Barnen är lyckligare än någonsin, likaså jag och Anna. Vi är jättenöjda här, och möjligheten att gå på toppturer mitt i veckan gör vardagen ännu roligare", säger Jönsson Haag med ett leende.

Han har dock inte slingrat sig förbi tuffa perioder. För några år sedan kände han av en utmattning som han först inte kunde sätta fingret på. "Det var i samband med ett fastighetsprojekt tillsammans med Mathias Fredriksson som jag först märkte att något var allvarligt fel. Jag kände att jag började tappa kontrollen på mig själv och insåg att jag gick in i väggen, något jag förut aldrig kunnat föreställa mig", berättar han.

Med hjälp av sjukvården tvingades han att stanna upp och ta en paus. "Det var skrämmande. Jag hade aldrig trott att jag skulle behöva sjukskriva mig, men det blev nödvändigt. Det var jättejobbigt att prata om och ha kunnat handskas med den situationen", säger han.

Under de senaste två åren har han varit tyst om sin situation, och han har nu ingen kontakt med personer involverade i fastighetsprojektet som ledde till konkurs. "Det är klart att jag skulle vilja ha gjort saker annorlunda. Men för mig handlade det mycket om att skydda mig själv. Det var mest tråkigt hur allt blev, speciellt på ett personligt plan. Utbrändhet kändes tidigare som något avlägset, och nu är det en del av min verklighet."

Nu när han ser tillbaka har han en ny syn på livet. "Man ska inte säga att det är livsförändrande att gå igenom något sådant, men på sätt och vis är det det. Jag är mer ödmjuk och inser nu att jag inte kan pressa mig själv hur mycket som helst. Jag har också lärt mig att vara lite snällare mot mig själv", säger han och tillägger: "Allt ont har en lärdom i sig. Jag känner mig mer stabil och trygg i mig själv nu än vad jag gjorde tidigare, men det finns fortfarande en tung känsla kring allt det här. Det är jättejobbigt att prata om det."