Det var i januari när SVT:s program "Min sanning" gästades av fotografen Elisabeth Ohlson, något som fick mig att reflektera över hennes betydelse för vår kultur. Ohlsons arbete utgjorde en djup och ibland chockerande påminnelse om de utmaningar som både hon och samhället har stått inför – särskilt gällande sexualitet och identitet.

Bara en vecka har gått sedan vi fick veta om Ohlsons bortgång, och många har tagit sig tid att hylla hennes livsverk. Kulturchefen Johan Hilton på Göteborgs-Posten sammanfattar det klokt: "Det var hennes bilder som till slut stack hål på den föreställning vi hade om vår självbild som en tolerant nation – och på den sårbarhet som genomsyrar vår relation till sexuella minoriteter."

Elisabeth Ohlson blev känd med sin utställning "Ecce Homo" år 1998, där hon framställde bibliska motiv med homosexuella modeller. Reaktionerna var starka och polariserade, vilket visade på den oro som fortfarande finns i samhället kring dessa frågor. I en tid då kärlek och acceptans borde vara norm, blev hennes verkan ändå ett stort tema av aldrig tidigare skådad kontrovers.

Det som verkligen särskilde Ohlson var inte bara hennes tekniska skicklighet; det var hennes ödmjukhet och mod. Hon utmanade tabun utan avsikt att provocera, utan snarare för att sätta fokus på det som så många väljer att ignorera. Hennes arbete har avslöjat dolda fördomar och tystnad i våra egna hjärtan och hem.

Utställningen "Jerusalem" som visades i Stockholm år 2011 blev också en kraftfull manifestation av hennes budskap. Genom att skildra kärleken mellan medlemmar av HBTQ-communityt, oavsett religion, visade hon att det finns likheter när det kommer till kärlek och sårbarhet, även bland de olika trosriktningarna.

Ohlsons konstverk har alltid varit en spegel av samhället, vilket skapar diskussion och reflektion. En av hennes mest kända bilder föreställde tre homosexuella män i bön, vilket väckte stor uppmärksamhet och ledde till att vissa muslimer krävde att verket inte skulle visas. Men Stockholm tog klivet framåt och tillät visningen, vilket visar på mod och vilja att acceptera olikheter.

Många glömmer kanske att hon också utmanade makten, särskilt kungahuset. Hon skapade en satirbild av Camilla Henemark i en naken pose omgiven av pizzor, vilket ledde till stor upprördhet hos monarkin. Detta visar att Ohlson verkligen var en konstnär som krävde att få ses, oavsett konsekvenser.

Elisabeth Ohlsons bidrag till svensk kultur och samhällsdebatt är oersättliga. Hon påminde oss om att vår självbild ofta är mer komplex än vad vi vill erkänna, och att verklig tolerans kräver mod att konfrontera våra rädslor och fördomar. Hennes arv kommer att leva vidare som en inspiration för kommande generationer av konstnärer och aktivister som fortsätter kampen för rättvisa och jämlikhet.