Eleonora Hammarlund började sin skolgång på Vänerskolan, men bytte senare till Kannebäcksskolan. När hon gick i andra klass började hennes mamma, Isabella Jablonski, känna en stigande oro för dotterns utveckling.

– Jag märkte att dövidentiteten inte utvecklades som den ska, säger Isabella.

Det var tydligt att det fanns brister i den kommunikativa miljön i Kannebäcksskolan. Trots att skolan är känd för sin mångfald var det få döva elever som kunde teckenspråk. Den majoritet av hörande elever gjorde det svårt för Eleonora att känna sig inkluderad och engagerad.

– Det var tråkigt och jag kände mig tystlåten, säger Eleonora. Saknaden av en gemenskap med andra döva elever blev överväldigande.

I sökandet efter en mer lämplig skolmiljö för sin dotter tog Isabella ett modigt beslut. Familjen flyttade till Örebro för att Eleonora skulle kunna börja på Birgittaskolan, en skola som är specialiserad på döva och hörselskadade barn.

Nu, när Eleonora har börjat på Birgittaskolan, upplever hon en helt annan atmosfär. Här finns fler elever med dövidentitet, och möjligheten att kommunicera genom teckenspråk har verkligen gjort en skillnad i hennes liv.

– Nu kan jag vara mig själv och träffa andra som förstår mig, säger Eleonora med ett leende.

Bristen på resurser för döva barn i svenska skolor är en utmaning som många föräldrar står inför. Enligt en rapport från Myndigheten för delaktighet är det avgörande att skolor erbjuder anpassade program som stödjer döva elevers utveckling och sociala interaktion.

Det är dags för oss att börja höja vår röst för en inkluderande utbildning där alla barn, oavsett hörsel, får den identitet och det stöd de förtjänar.