För en tid sedan fångade en dansande duo mina ögon på TV – en av dem kände jag igen, medan den andre, en man, var en gåta för mig. Det hela kändes helt absurd. Vad var det jag just bevittnade?

Jag har nu förstått att det handlade om Christopher Wollters åtråvärda offentliggörande av sin sanna natur. En monumental stund för skådespelaren.

Under programmet ”Skavlan & Sverige” avslöjades mer när skådespelarparets bok ”Välkomna till vårt äktenskap” presenterades. I boken avslöjar Wollters sin långvariga otrohet mot sin fru, som pågått i ett helt decennium. Den beskriver hennes förtvivlan och hur hon kämpat sig igenom denna smärtsamma resa.

Som forskare inom genus, makt och våld, är jag både fascinerad och oroad av denna dynamik. Vi ser en förflyttning som väcker frågor, särskilt i skenet av den växande tradwife-trenden.

Anna Björklund har med sin konservativa könspragmatism, exempelvis genom sin bok ”Kvinnomanualen”, förespråkat idéer som att stanna hemma länge med barn och motverka konsumtionssamhällens krav. Hon ger uttryck för en upplevelse av att frigöra sig från den normativa kampen om jämställdhet där kvinnor ofta är förlorarna.

Julia Dufvenius har nu tagit ett nytt djärvt steg: Hon väljer att stanna, trots ett decennium av konstant otrohet.

Att stanna är en historia som upprepas av många kvinnor världen över, ofta mer som en nödvändighet än ett val. Således influeras kvinnors val av kulturella normer och förväntningar, oavsett var de befinner sig.

Nu börjar konceptet ”pluskvinna” ta form – en kvinna med en positiv aura i det kulturella samtalet kring kön. Hon är stark, och hennes styrka handlar om att acceptera och förstå manliga övertramp som en del av hennes verklighet.

Dufvenius och Wollters erbjuder en berättelse som handlar om acceptans av våld i en nära relation, där det 10-åriga förhållandet har gett upphov till trauma och förlorade barndomsminnen. Det blir absurt att se hur mannen lyckas vända situationen till sympatier i offentligheten.

Kvinnorna som varit involverade i Wollters liv, som på något sätt har påverkat hans historia, blir i sin tur objekt för deras gemensamma narrativ.

En viktig fråga kvarstår: Vad är syftet med deras bok? Behövdes det en offentlig nedbrytning av de kvinnor som befunnit sig i Wollters liv, som nu framställs som insignifikanta?

Är detta slutdestinationen för att kunna återta sin plats som maka? En upplevelse som ekar av desillusion och motstånd.

Vi står alla inför en kulturell och politisk förändring där kvinnor, som Dufvenius, söker frigörelse och identitet. Men vi väntar fortfarande på de andra kvinnornas röster – de som kanske en dag kommer att dela sina perspektiv och verkligheter.

Så som vi navigerar genom denna komplexa berättelse, kvarstår frågan om vad åratal av förtryck under patriarkatet gör med kvinnor, mödrar och familjer. Den större bilden saknas fortfarande.