I veckan presenterade inget mindre än LO, Landsorganisationen i Sverige, sina krav inför den kommande avtalsrörelsen. De planerar att samla sina styrkor för att kräva högre löner för alla arbetare, med fokus på att höja lönerna för de som tjänar minst, samt att sätta en särskild press för att förbättra villkoren för deltidsanställda.

Vi kommer att få veta den exakta nivån på LO-fackens lönekrav först i månadsskiftet, när de olika facken inom industrin ställer sina krav på bordet. Men en sak är säker: nivån måste sättas så högt som möjligt.

Detta är precis vad svenska arbetstagare förtjänar, särskilt efter många år med stagnation och företagsansvar som nästan tycks ha försvunnit.

När pandemin svepte över världen för nästan fem år sedan, stoppades de svenska löneförhandlingarna nästan helt. Vid förra avtalsrörelsen stod vi inför en inflationsträffad situation som orsakats av Rysslands invasion av Ukraina, som raderade en hel decennium av löneökningar. Trots detta visade löntagarna ansvar och avstod från att ställa alltför höga krav av hänsyn till samhällets ekonomi.

Och hur svarade arbetsgivarna på denna ansvarskänsla? Med tystnad och förakt.

Fjolåret visade på att de tio största industriföretagen i Sverige gjorde nästan 350 miljarder kronor i vinst, varav nästan 140 miljarder gick rakt till aktieägarna. Den typiska vd:n på börsen tjänar nu nästan 69 gånger mer än en barnskötare, och den ojämlikheten fortsätter att växa.

I dag kämpar en genomsnittlig arbetarfamilj med ett ekonomiskt underskott på omkring 1000 kronor varje månad. Vad gör regeringen i denna svåra situation? De skär ner på skatterna – mest för de redan rika – i ett fåfängt försök att dämpa lönekraven från facken. Underhåll av infrastruktur och välfärd tas för givet.

Men något som uppenbarligen inte behöver dämpas är företagens profithunger. Trenden visar att en allt mindre del av värdet från produktionen tillfaller arbetarna, medan vinsterna ständigt ökar.

Nu krävs det snabba och betydande löneökningar. Tidigare Riksbankschefen Thomas Franzén uttryckte det bäst: "Fackföreningarnas lönekrav har justerats bortom företagens mål och de behöver just nu sträva efter bättre balans. Lägsta krav på avkastning skulle också kunna dämpa inflation och ekonomisk nedgång."

Det är hög tid att vi på allvar börjar ta till oss dessa ord.

Konjunkturinstitutet menar att det på sikt är möjligt för lönerna att öka med 3,5 procent per år, vilket verkligen skulle kunna vara en startpunkt för de löneökningar vi nu behöver.

Det är dags för kapitalet att äntligen visa arbete lite jävla respekt. Arbetare på alla nivåer står inför utmaningar, och nu är det deras tur att få knyta sina nävar och kräva det som de verkligen förtjänar.