RECENSION. För två år sedan levererades septembernumret av Vogue Scandinavia i en elegant papplåda prydd med Svenskt Tenns ikoniska mönster "Celotocaulis", skapat av den legendariska designern Josef Frank. Jag måste erkänna, jag har ännu inte öppnat min låda, av rädsla för att förstöra den. Jag är förmodligen inte ensam om denna ovilja att förstöra något så vackert.

Hösten 2021 presenterade Svenskt Tenn en utställning med Karin Mamma Andersson, en av Sveriges mest hyllade samtida konstnärer. Iår har företaget lanserat "Svenskt Tenn akademi", där paneldiskussioner hålls om företagets betydelse och historia. Allt pekar mot en ambition att cementera Svenskt Tenns image som något mer än bara en inredningsbutik; det handlar om att skapa en känsla av betydelse och djup. Men denna strävan riskerar att hamna i en gråzon av redaktionellt innehåll och reklam, kunst och kommersialism.

Svenskt Tenn firar nu sitt hundraårsjubileum med en utställning på Liljevalchs konsthall. Här får vi en inblick i företagets grundare Estrid Ericson och hennes partnerskap med Josef Frank som skapade många av de mönster för textilier och tapeter som har blivit synonymt med varumärket. Utställningen innehåller också återhållna inredningar från deras hem, samt projekt för ambassader och privatpersoner från mitten av 1900-talet.

Men trots den rika historien känns det svårt att verkligen njuta av inredningen på ett museum. Utställningarna känns livlösa. Det saknas dagsljus, atmosfären är steril och detaljer som levande blommor eller inslag av värme är helt frånvarande. I en korg ligger plastfrallor, vilket ytterligare förstärker känslan av livlöshet. Detta förmedlar inte den livfullhet som präglade Estrid Ericsons elegante dukade bord.

Den största behållningen av utställningen är istället sådant du kanske aldrig sett förut; skisser, vackra tygmönster och en inblick i exhibitors rika arkiv. Estrid Ericson blandade fritt föremål från sina resor med antikviteter och konstverk, vilket resulterade i en eklektisk stil som fascinerar.

Josef Frank trodde att ett modernt hem skulle befria människor från sina borgerliga fördomar och ge dem möjlighet att leva ett mer bohemiskt liv. Det finns en intressant spänning mellan det bohemiska och det borgerliga klasserna i varumärket Svenskt Tenn, vilket skapar en paradox. Många kunder från Östermalm köper det som definieras som stil snarare än att utveckla sin egen smak, något som gör hela konceptet problematiskt.

Utställningen, kuraterad av brittiska Jane Withers, ger inte mycket utrymme för problematisering. Istället framstår den mer som en hyllning till företaget, vilket gör att den saknar djupare reflektion kring dess kommersiella natur. Ju längre in i utställningen man går, desto mer självrefererande blir den: miniatyrerna av utställningar och texter om företagets hållbarhetsarbete blir regelrätta reklaminslag. En katalog till det hutlöst högpriser, 260 kronor för en broschyr, känns som en dyr affär för något som saknar reell substans.

Allt detta skapar en dystopisk känsla där ingenting är heligt. Svenskt Tenn, Liljevalchs och denna utställning är inte ensamma. Det sker en ständigt pågående sammansmältning av reklam och journalistik i varje hörn av samhället, från poddar till sociala medier.

Att staden Stockholm upplåter Liljevalchs betydande konsthall för denna kulturella kommersialism är inte längre chockerande. Visserligen väcktes kritiska röster en gång om "Ikea på Liljevalchs" 2009, men nutidens fans av Svenskt Tenn ser inget problem med detta. Varumärket får sitt kulturella erkännande och Liljevalchs får besökarna som de önskar.

Vi, de dystopiskt lagda i samhället, kan inte undgå att känna oss nedslagna av denna nuvarande situation. Det är deprimerande att konst och kultur har blivit verktyg för försäljning, bortom de djupare reflektioner och diskussioner vi så desperat behöver.