Efter att ha sett "The Substance" känns det som om jag blivit ansatt av en kraftfull känsla av obehag som dröjer sig kvar i timmar. Filmen är minst sagt chockerande och ger en obehaglig insyn i en värld där kvinnor inte tillåts att åldras. Den ger en skrämmande bild av en skönhetskultur som pressar kvinnor att sträva efter en oförändrad, ungdomlig skönhet.

Tidigare har jag sagt att åldrandet är tråkigt, men jag inser att det ofrånkomliga är mycket bättre än filmens förvridna alternativ. "The Substance" belyser verkligen de absurditeter som finns gömda i vår samhällssyn på kvinnor och åldrande.

I filmen spelar Demi Moore den glamorösa aerobicsinspirerade karaktären Sparkles, som kämpar för att behålla sin ungdomliga utstrålning i takt med att meningarna från hennes äldre manliga chefer skruvas upp. Dessa män, som knappast är några ungdomar själva, längtar efter något nytt, och Sparkles kämpar till varje pris för att se ut som trettio.

Skådespeleriet är ett kallt exempel på att kroppen, i jakten på att återfå sin ungdom, kan bli något vidrigt och groteskt. Bildspråket är också störande — filmen visar återkommande celler som delar sig och ägg i en perverterad tolkning av reproduktion. Detta ifrågasätter om "The Substance" egentligen är en reklam på att kvinnor bör återförenas med en 'naturlig' väg till skönhet och reproduktion, snarare än att följa kapitalismens destruktiva spår.

Det är också värt att notera att innebörden av att vara en framgångsrik och vacker kvinna över femtio skildras som värre än en tragedi. Sparkles lever ett liv där hon känner sig isolerad, utan vänner, och skildras som en tragisk figur snarare än en inspirerande förebild.

Trots att många kvinnor fortsätter att leva rika, tillfredsställande liv långt efter femtio, ger filmen en verklig avskräckande bild. Den traditionella uppfattningen om kvinnors liv efter fyrtio, där de förväntas endast vara sökande efter manlig bekräftelse, känns föråldrad och orimlig. Varför skulle en kvinna som är smart, rik och vacker vilja tillfredsställa manliga blickar?

Jag undrar om den stigmatiserande framställningen av kvinnor i media faktiskt kan förändras. Kanske är vi på väg mot en tid där acceptans av kvinnors olika livsval blir normen, och vi inte längre ser skönhetsoperationer och ungdomlig utstrålning som det enda sättet att bedömas. Vad som är helt klart är att åldern inte definierar en kvinna och att att njuta av livet efter femtio borde uppmuntras.

Jag minns hur Jan Guillou en gång nämnde att kvinnor som Åsa Linderborg och Ann Heberlein är fantastiska och inte ser gamla ut alls. Jag känner igen den känslan i min reaktion på Demi Moores prestation — trots allt, är det verkligen så att åldrandet är skamligt eller dåligt? Kanske är det dags att vi omdefinierar vad det innebär att vara kvinna i dagens samhälle.