Replik på ”Vi kan inte avstå djurförsök”, SLA 18/10.

Det är skrämmande att tänka på hur djur används i forskning. Möss som genmanipuleras för att utveckla anorexia, råttor som blir alkoholberoende, grisar med metallimplantat i ryggen och hundar som får tänder utdragna för experiment. Dessa exempel är bara toppen av isberget när det gäller djurförsök som godkänns i Sverige.

År efter år används hundratusentals djur i djurförsök här i landet. Många av dessa djur plågas och lider av både fysiska och psykiska stressfaktorer innan de avlivas. Enligt skrämmande statistik involverar över sextio procent av alla godkända försöka måttlig smärta eller lidande, vilket borde få oss alla att stanna upp och tänka efter.

Djurskyddslagen är tydlig: Djur ska skyddas från onödigt lidande. Trots detta omfattas djurförsök av vissa undantag, vilket lätt kan leda till misstro mot hela systemet. Istället för att resonera kring etiska alternativ fortsätter vissa att argumentera för att vi måste fortsätta exploatera djur i vetenskapens namn.

Per-Ola Olsson talar om dilemmat där man ska välja mellan en främling och en närstående. Det är en retorisk fälla som inte gör någon nytta. Framsteg inom medicin och forskning borde inte föregås av grymhet mot oskyldiga djur. Historiskt har svaga grupper blivit utnyttjade på liknande sätt, och vi måste vara vaksamma så att vi inte upprepar dessa misstag.

Med mer fokus på att utveckla alternativa metoder till djurförsök, såsom datormodeller och mänskliga cellkulturer, skulle vi kunna nå framsteg utan att utsätta djur för lidande. Tyvärr har regeringen dragit in medlen till forskningscentrum som fokuserar på dessa metoder, vilket är en motstridig strategi i en tid då vi borde sträva efter etiska alternativ.

Djurrättsalliansen står stadigt i sin övertygelse att djuren inte är människans resurser. De existerar för sin egen skull och för att leva ett liv utan lidande. Vi är alla för forskning som leder till bättre hälsa, men det får inte ske på bekostnad av djurens välbefinnande. Det är på tiden att vi alla – inklusive Per-Ola – börjar enas om att det finns gränser för vilken typ av forskning vi är villiga att stödja.