Under lanseringen av boken ”En rak vänster!” deltog psykiatrikern David Eberhard och komikern Tobias Persson i ett seminarium på Bokmässan i Göteborg. Temat för samtalet var att ”gissla makten”, men istället blev diskussionen präglad av kontroversiella skämt som har väckt starka reaktioner.

Eberhard är ingen nykomling på den svenska satirscenen, men han har ofta kritiserats för bristen på kunskap i humorens hantverk. Med inslag av provokation och provocerande uttalanden har han gång på gång försökt etablera sig, bland annat genom att involvera sig i skämskriverier som inte alltid tas emot väl av publiken.

Tobias Persson, känd för sin vardagshumor, förenar sina krafter med Eberhard, vilket kan ses som en intressant, men tveksam, allians. Persson har historiskt sett inte varit känd för skarpa, socialt laddade skämt, och det har fått många att undra vad som ligger bakom deras samarbete.

I det nya verket framkommer flera skämt som rycker i trådar av känsliga ämnen. Bland annat kallar de Hédi Fried för en ”zionist-hagga”, vilket har framkallat kraftig kritik och skarpt avståndstagande från flera håll.

Skämten som dyker upp i boken skildrar en värld där gränserna mellan smaklöshet och humor suddas ut. Programmet som hade fokus på att ”gissla makten” tycks istället föra en agenda som handlar mer om att hacka på kontroversiella ämnen, snarare än att utmana maktstrukturer på ett genomtänkt sätt.

Både Eberhard och Persson utmanar med sina åsikter, men det framstår som att de går över gränsen till det som kan uppfattas som antisemitism och ohälsosam retorik. Det är en häpnadsväckande utveckling när de plötsligt drar skämt som lägger en börda av sår och trauma på historiska händelser. En röst som Frances Fukuyama, som betonar vikten av att förstå dåtiden för att forma en fredlig framtid, tycks saknas helt här.

Vid ett tillfälle i boken finns ett skämt som faktiskt får mig att skratta; på bokstaven G beskrivs en ”genderfluid” person, vilket är en insiktsfull och humoristisk vinkling. Det visar att det ibland går att visa på köndynamik med humor, även hos personer som Eberhard och Persson.

Trots att en del av skämten kan upplevas som vitsiga eller humoristiska, kvarstår frågan: vad kostar det att gå på bekostnad av vissa grupper? Kanske ger detta en möjlighet att diskutera var gränsen går mellan humor och sårande retorik. Generellt sett är det ändå dags för en eftertänksam debatt om både humor och ansvar, speciellt när vi rör oss i sådana känsliga ämnen som antisemitism, historia och identitet.

Att kritiska skämt kan visa på brister inom den etablerade kulturen är ett faktum, men det gäller att göra detta med nyans och respekt för den historia som format vårt samhälle.