Den 10 maj förlorade den folkkära skådespelerskan Christina Schollin sin livskamrat Hans Wahlgren. Bara några veckor senare inleddes repetitionerna på teater Galeasen i Stockholm, där hon tar sig an den känslosamma rollen som farmor Helena i teaterversionen av Ingmar Bergmans ikoniska film.

Med sin stora respekt för regissörerna Jens Ohlin och Hannes Meidal, kände Schollin att det var en chans hon inte ville missa. Samtidigt insåg hon att hennes tid med sin svårt sjuke man var begränsad, och att det var dags att blicka framåt.

"Inne i en bubbla"

När erbjudandet kom kände hon sig som i en bubbla, där fokus var att ge Hans den bästa livskvaliteten fram till slutet. Nu, när livet tvingar henne att börja om, berättar hon om svårigheterna och insikterna kring förlust och livets förändringar: – Det tar tid att anpassa sig och se till att livet blir bra trots allt.

För Schollin är skådespeleri en läkande process, där hon kan gå in i en annan människas liv och känslor, något som blivit extra betydelsefullt för henne i sorgens tid.

"Skapade filmhistoria"

Rollen som Lydia i Bergmans film från 1982 var en vändpunkt i hennes karriär, där hon tillsammans med sina kollegor skapade något som kändes historiskt: – Vi visste allihop att vi skapade filmhistoria då. Kanske är det i vår tur nu att skapa teaterhistoria på Galeasen?

Schollins tolkning av farmor Helena blir mer temperamentsfull än den av Gunn Wållgren i filmen, som hon hyser stor beundran för.

– Jag brukar säga att jag inte kan mäta mig med Gunn Wållgren och hennes fantastiska prestation. Hennes roll i filmen var verkligen enastående.

Familjedynamiken i pjäsen