Fascinerande nya fynd har avslöjat att vikingarna på Grönland jagade valross mycket längre in i de nordamerikanska arktiska vattnen än tidigare trott. Denna upptäckte stärker teorin om tidiga kontakter mellan vikingarna och ursprungsbefolkningen i Nordamerika, hundratals år före Colombus ankomst till kontinenten.

– Det handlar om tidigt kulturutbyte mellan arktiska folk, säger Peter Jordan, professor i arkeologi vid Lunds universitet.

Elfenben från valrossens betar var extremt eftertraktat i Europa under vikingatiden. I specifika verkstäder förvandlades dessa betar till eleganta föremål som användes av kyrkor, kungligheter och aristokrater. Peter Jordan betonar: – Det var en konsumtion riktad mot eliten.

Under åren har det varit oklart var detta elfenben ursprungligen kom ifrån. Forskare vet att vikingarna utrotade valrossen på Island under sin jaktsession och att de etablerade bosättningar på södra Grönland.

Nya studier gjorda vid Köpenhamns universitet och Lunds universitet har dock genetiskt analyserat flera elfenbensfynd. Dessa fynd visar att elfenbenet kom från valrossar i haven mellan Grönland och Kanada, och eventuellt från inre delar av kanadensiska Arktis.

Fynden tyder på att vikingarna mellan åren 950 och 1250 följde den västra kusten av Grönland hela vägen upp till den nordvästra spetsen. I ett försök att förstå de logistiska utmaningarna i denna resa testseglade forskarna med kopior av vikingarnas berömda långskepp.

– Vi använde oss av experimentell arkeologi för att nå insikter om resorna, säger Jordan.

Samtidigt som vikingarna utvidgade sina gränser nordväst, rörde sig thulefolket österut från dagens Kanada. Dessa folk jagade också valross och det är troligt att de kom i kontakt med vikingarna, vilket ledde till tidiga handelsavtal – hundratals år innan Christopher Columbus satte segel. Vad som nu beskrivs som en ”sidenväg för elfenben” i norr har således sina rötter i dessa kontakter.

– Det här är ett av de första exemplen på globalisering av mänskliga relationer, hävdar Jordan.

Ett stort mysterium som kvarstår är vad inuiterna fick i utbyte för det värdefulla elfenbenet. Fynd av järnföremål från Europa i inuitiska fornlämningar antyder en sorts komplicerad handel. Men det är också värt att notera att grönlandsvikingarna på sin sida ofta hade brist på järn.

– Detta är en av de gåtor vi fortfarande försöker lösa, säger Peter Jordan. Men det är nu bekräftat att dessa valrossbetar nådde grönländska kolonier och vidare in till centrala platser i Europa som Kiev, Sigtuna, London och Dublin vilken visar på en mer komplex bild av vikingarnas handelsnätverk.