I Malmö, vid en lekplats i gryningens ljus, står den sömnlösa mamman Clementine och kämpar med sina känslor av skuld och oro. Klockan har just passerat fem på morgonen, och medan hennes två barn leker, sjunker hon ner i sandlådan. Temperaturen är låg och sanden kall och fuktig, men hennes trötta kropp skriker efter vila. När barnen gungar och åker rutschkana, känner Clementine hur pressen av förväntningar tynger henne allt mer.

Vid sjutiden anländer andra familjer och även hennes make, som genast känns obekväm och ber henne resa sig. Inte för att han visar omtanke, utan för att han tycker att situationen är pinsam. Mamman som borde vara aktiv och närvarande, ligger istället i sanden. Detta ögonblick började som en enkel vardagsbekännelse, men det lyfter fram en större fråga: Vad är det som driver en ung mamma till att känna sig överväldigad?

Berättelsen väver sig fram genom Clementines liv där hon strävar efter att vara den perfekta mamman, hustrun och dottern. Varje nivå av ansvar skapar en spiral av rädsla i henne. I Nike Åkerbergs debutroman ”Däggdjur” är detta en genomgående tematik. "Vad hjälper mot rädsla?" frågar Clementine sig själv gång på gång. Men svaret är alltid detsamma: "Inget."

Denna nerviga och ärliga skildring av modernitetens krav ger ett viktigt perspektiv på hur kvinnor ofta bär på tysta strider. Det är mer än bara en skildring av en mammas liv; det är en inbjudan att reflektera över våra förväntningar och hur vi kan stötta varandra. Kommer Clementine någonsin att finna sätt att hantera sin rädsla? Detta är berättelsen som många unga mammor kan relatera till – en påminnelse om att ingen är ensam i sin kamp.