Det som började som en helt vanlig dusch för Peter Söderström förändrade hans liv för alltid. Efter en löptur kände han plötsligt något hårt och oregelbundet på sin testikel, vilket väntade sig att vara ett friskt tecken.

Efter att han visade sin fru, och båda kom överens om att det var något oroande, kontaktade han vården. Snart var han på operationsbordet, med beskedet att han drabbats av testikelcancer.

"Det gick så fort att jag knappt hann tänka. Läkare och sjukvårdspersonal var tydliga i sina instruktioner, och jag behövde bara följa deras råd. Det var på ett sätt skönt," berättar Peter.

Öppenhet och stöd från omgivningen

Peter visste inte mycket om testikelcancer, så han vände sig till internet för information. Men han insåg snabbt att det finns både bra och dåliga källor.

"Det finns så mycket information därute som kan göra en mer orolig än vad man behöver vara. Men samtidigt fick jag höra att överlevnadschanserna är mycket goda, vilket gav mig hopp," säger han.

Hans val att vara öppen med sin diagnos hjälpte honom genom krisen. Han delade sin berättelse med familj, vänner och arbetskamrater.

"Att prata om det har varit en viktig del av min läkning. Vissa visste inte hur de skulle bemöta mig, men många höll modet uppe och sa att jag skulle bli bättre - de ord behövde jag höra!"

Framgång efter tuff behandling

Tyvärr visade det sig att cancern hade spridit sig, vilket ledde till flera månader av cellgiftsbehandling.

"Jag kallade dem intensiva veckor följt av viloveckor. Under de intensiva veckorna fick jag behandling varje dag, och det kändes som att jag kämpat genom en hård utekväll på baren redan på onsdagen," förklarar Peter.

Men efter behandlingarna kom lättare veckor, och att hålla sig aktiv blev avgörande för hans mentala hälsa. "Idrotten var min räddning - den hjälpte mig att tänka på andra saker," säger han.

Frisk och med nya möjligheter

Fem år har nu gått sedan Peter Söderström blev diagnostiserad med testikelcancer. Idag är han frisk och sällan tänker på sjukdomen.

"Jag går på kontroller en gång varje halvår och ser positivt på framtiden," berättar han.

En av hans största farhågor under sjukdomen var att kunna skaffa barn. Men trots erbjudanden om att frysa spermier, gick allt naturligt för dem.

"Vi har nu en pojke som är ett och ett halvt år gammal, och jag har förstått att vi har goda möjligheter att få fler barn. Att vakna upp med vår lille Otto fem år senare har varit som terapi för mig."