I takt med att intresset för gränsöverskridande sekter ökar har det också blivit allt tydligare att många av dessa grupper har haft tragiska och mörka slut. Kollektiva självmord är mer än en gång resultatet av manipulation, våld och kontroll snarare än individuella val. Här är några fruktansvärda exempel:

Jonestown, Guyana, 1978:

Över 900 personer från sekten Folkets tempel, inklusive sektsledaren Jim Jones, dog horribelt i djungeln, mestadels genom cyanidförgiftning. En fruktansvärd mängd av offren var barn, vilket väcker frågor om den moraliska grundstenarna i sekten.

Waco, USA, 1993:

Under en belägring som varade i två månader tvingade ledaren David Koresh sina anhängare att begå självutrotning. 76 människor dog tragiskt när sekten satte eld på sin egen ranch.

Schweiz/Kanada, 1994:

En annan tragisk händelse där Soltempelorden begick massmord med både gift och våld. Cirka 100 medlemmar föll offer för denna skrämmande sekt.

San Diego, USA, 1997:

En ufosekt, Heaven’s Gate, ledde 39 av sina medlemmar till självmord i ett ritual där de använde alkohol och sömnmedel, allt under en kosmisk händelse med kometen Hale-Bopp.

Kanungu, Uganda, 2000:

En chockerande händelse där medlemmarna från Rörelsen för återupprättandet av de tio budorden förbrände sig själva i sin kyrka, vilket ledde till att över 300 personer dödades, och ännu fler upptäcktes döda i massgravar i området.

Regeringen i Guyana överväger nu att göra Jonestown till ett turistmål vilket har väckt starka känslor världen över. Kritiker varnar för att detta kan trivialera de tragiska händelser som inträffade där, medan andra menar att det kan fungera som ett viktigt läromedel om farorna med extremism och sektledarskap. En skarp debatt har brutit ut om hur historia ska hanteras och minnas. Ett förslag kan bli att erbjuda guidade turer med fokus på de tragiska berättelserna snarare än att romantisera händelserna. Hur långt ska vi gå för att minnas och lära oss av det förflutna?