En chockerande nyhet nådde mig idag, helt oväntat stod det i här mappen om morgondagens mottagning. Den 61-åriga Ann-Christine, som jag skulle träffa för hennes fyraåriga cancereuppföljning, har avlidit. Hon, som kände stor ångest inför sjukhusbesök och alltid bar med sig en liten nalle för att orka med gynundersökningarna, var en av de patienter som vården tyvärr missade att hjälpa. Hennes cervixcancer, som hade diagnosen tidigare, hade obarmhärtigt spridit sig till blåsan. Trots strålning och cytostatika överlevde hon inte en plötslig stroke. Ann-Christine lämnar efter sig både barn och en livskamrat.

Detta är som en mardröm för mig som läkare. Jag följde Ann-Christine från hennes diagnos till de efterföljande kontrollerna. I början kämpade jag med känslan av att behöva kompensera för vårdens misstag, men vi lyckades bygga en god relation där vi accepterade det förflutna och blickade framåt.

Efter strålbehandlingen var varje undersökning en prövning, hon för att hon ville leva, jag för att jag kände en skam över att vården hade svikit henne så illa. Det handlade inte om ett stort misstag, utan ett flertal små som ledde till en katastrof. Jag kan inte låta bli att tänka på hur många små detaljer som kan kosta liv: PAD-svar som försvinner i posten, ytliga anteckningar som aldrig reflekteras över, och bristande kommunikation mellan kollegor.

Samma vecka ringde Ayla, en annan patient som jag kände väl. Hon kom som 32-åring till Sverige från Mellanöstern, med cervixcancer som snabbt upptäcktes trots språkförbistringar. I hennes fall fungerade systemet, och hennes liv har nu förändrats till det bättre. Hon arbetar nu hårt och försörjer sina tre barn. Detta står i kontrast till Ann-Christines kamp, där rädslan för återfall och operationer hindrade henne från att göra livsstilsförändringar.

Nu sörjer jag, ensam i vår klinik, där ingen annan tycks minnas Ann-Christine. Jag känner att jag inte kan kontakta hennes familj, som jag aldrig har träffat. Men jag minns hennes gåva, ett dussin ägg från hennes egna höns, i vackra färger - ett tecken på hennes godhet.

Jag har tur att ha min Balint-grupp där jag kan dela min sorg och reflektera över Ann-Christines fall. Dessutom tänder jag ett ljus i Lunds domkyrka, för att hedra hennes minne och skicka tankar till hennes anhöriga. Jag tackar även min Balint-handledare för att hen föreslog detta, vilket hjälper mig att fortsätta och vara där för nästa patient. För tyvärr, i vården, kan ingen patient bli enbart ett fall; varje individ har en historia och en plats i våra hjärtan.