I slutet av december 2004 anlände syskonen Caroline, Petra och Christoffer från Sunne till den vackra ön Koh Phi Phi i Thailand, tillsammans med sin pappa. De planerade att njuta av en tre veckors semester med sol, bad och äventyr – utan att veta att de snart skulle stå inför en av de största naturkatastroferna i modern tid.

"Jämfört med många andra hade vi faktiskt enorm tur," säger Caroline Dahlén.

Vid tiden för händelsen var Caroline och hennes tvillingbror Christoffer 15 år gamla och deras lillasyster Petra var endast 13. Allt de hade med sig var lätt packat, eftersom Thailand var känt för sina låga priser. Den 26 december vaknade de tidigt för att handla nödvändigheter och planerade att snorkla senare på dagen.

Efter sin shopping rörde de sig mot stranden för att titta på snorklingsstället, men något verkade fel. Människor stod längs stranden och såg förvirrat ut mot havet.

"Klockan var strax efter nio, och vattnet hade plötsligt dragit sig undan. Båtar låg strandade på sanden och det såg jättekonstigt ut," berättar Caroline.

Trots det märkliga fenomenet tog de det inte på allvar. Som besökare i landet trodde de att det bara var ett vanligt naturligt skådespel. Men kaos bröt snart ut. Människor började panikslagna springa, och de ropade att alla borde följa efter.

"Jag minns att jag sprang med flip-flops, som inte är bra att springa i alls, och så vände jag mig om. Det var som att jag stirrade rakt in i en svart vägg av vatten som forsade mot oss," säger Caroline.

I sista sekund lyckades familjen ta sig in i en garage-liknande byggnad, där de stängde dörrarna bakom sig. En del av deras räddning blev en elskåp som de kunde hålla fast vid, när de återigen drogs ut i vattnet.

"Vi blev snabbt medvetna om att vi var tvungna att ta oss högre upp, om vi ville överleva, så vi fortsatte upp till ett hotell där människor redan hade samlats på takterrassen," berättar Caroline.

Där uppe på takterrassen stötte de på andra svenskar som just kommit till ön, men nu var oplanerade festligheter och firanden bytta mot en desperat kamp för överlevnad. Tvillingarna hjälpte vänligt de skadade med handdukar för att ge dem skydd och skapa en skugga.

Snart hördes nya rykten om att en andra tsunami var på väg. Denna våg kom att vara ännu större och skulle nå upp till 800 kilometer i timmen, vilket de inte kunde föreställa sig då.

"De killar som varit med oss sa att de skulle gå och fixa mat, men de kom aldrig tillbaka. Paniken var total," minns Caroline.

Under natten omgav mörkret dem och helikoptrar flög över ön, och de hörde ljudet av räddning och uppror. Trots att helikoptrarna sökte efter skadade, kunde Caroline och Christoffer inte förstå vidden av katastrofen. De trodde hela tiden att de skulle hitta varandra igen.

Så småningom lyckades de skicka ett sms till sin pappa, som dock befann sig på ett annat ställe med Petra. Det blev en enorm lättnad att veta att de levde.

Till sist, efter många timmar av skräck och väntan, samlades de alla återigen vid en pir i Krabi, där de återförenades och gråten fyllde luften; en blandning av lättnad och sorg.

Trots att katastrofen var förödande, upplever syskonens liv efteråt på olika sätt. Under året efter har både Caroline och Petra kämpat med efterverkningar som PTSD och svårigheter med att återvända till vatten eller öar.

"Minnena finns där, hela tiden, även om jag inte pratar om dem särskilt mycket. Jag har sökt hjälp, men ibland känns det som att den hjelpen inte räcker till," medger Petra med en sorgsen ton. Caroline, å sin sida, har lärt sig att hantera sina minnen och ser nu tillbaka på händelsen som en del av deras liv utan att för den skull känna sig som offer.

"Vi klarade oss, lyckligtvis, och det är det som är viktigt att komma ihåg," avslutar Petra med ett leende.