I december rapporterade DN om Sadia Umar, en kvinna som har anmält Sverige till FN för att ha suttit inlåst i Migrationsverkets förvar i Märsta sedan juni. Anledningen var att hon väntade på att Pakistans ambassad skulle utfärda nödvändiga resehandlingar.

Precis innan jul beslutade polisen att förvarstagningen skulle förlängas ytterligare till mitten av februari. Sadia Umars advokat, Mona Haghgou Strindberg, har kritiserat Sveriges hantering av situationen, och menar att polisen inte hade tillräckligt starka skäl enligt lagen för att frihetsberöva Sadia under så lång tid. Hon anser att inlåsningen var olaglig och oetisk, med tanke på Sadias autistiska son och det faktum att hon kunde ha hållits under uppsikt istället för att låsas in.

Under torsdagen fick Sadia Umar äntligen besked om att hon släpps ur förvaret efter nästan sju månader och nu istället ska ställas under uppsikt. Det innebär att hon fortfarande är föremål för ett utvisningsbeslut, men att hon nu ska rapportera till polisen varje vecka medan hon väntar på att ambassaden ska utfärda resehandlingarna.

Polisen uppger att anledningen till att de hävt inlåsningen är att resehandlingarna inte förväntas utfärdas inom den närmaste tiden. Sadia uttrycker sin förvåning över att beslutet kom först efter mediebevakning av hennes fall: "Det är konstigt att de inte gjort detta tidigare."

Hennes advokat, Mona Haghgou Strindberg, kommenterade: "Det är anmärkningsvärt att detta beslut har tagits efter DN:s granskning av fallet. Varje minut som Sadia har varit olagligt frihetsberövad har haft fruktansvärda konsekvenser för henne och hennes barn."

Sadia är tydligt påverkat av tiden i förvaret. Hon berättar att de sju månaderna har haft en stor inverkan på hennes liv. "Jag var en stark och glad person. Men nu känner jag mig bara nedbruten och vill gråta. Jag måste hitta styrkan för mina barns skull."

Svenska medier har nu fokus på Sadias och hennes barns situation, och det pågår en debatt om hur Sverige hanterar migration och medmänsklighet. Många frågar sig om detta är en engångsföreteelse eller om det finns fler som lider i tystnad. Kommer Sverige att lyssna och lära från dessa tragiska berättelser? Det återstår att se.

Läs vidare:

Bröderna utvisas efter 13 år – trots att pappan är svensk. Varför tystar vi inte de som har röster att höras?