Socialstyrelsen har nyligen genomfört en utvärdering av vården och stödet för personer med skadligt bruk och beroende, med särskilt fokus på spelmissbruk. Men varför denna granskning och vad har den avslöjat?

Syftet med utvärderingen är att säkerställa att de nationella rekommendationerna följs, något som är centralt för Socialstyrelsens riktlinjer. Det är första gången ett sådant grepp har gjorts inom detta svåra område, och resultaten ska fungera som ett viktigt stöd för både kommuner och regioner.

Trots att riktlinjerna är tydliga rekommenderar Socialstyrelsen att strukturerade bedömningar ska göras för att identifiera spelproblem, men få verksamheter tillämpar detta i praktiken. Flera faktorer kan bidra till detta. En möjlighet är att individer med spelproblem sällan söker hjälp på de aktuella mottagningarna, vilket ställer stora krav på vårdpersonalens proaktivitet.

Därtill saknar många socialtjänster rutiner för att fråga om självmordstankar hos personer med beroendeproblem, vilket är kritiskt med tanke på den höga självmordsrisken i denna grupp. Många professionella känner sig osäkra på hur de ska hantera dessa känsliga frågor, vilket gör att de undviker att ställa dem helt.

Det är avgörande att det finns tydliga rutiner och utbildningar för personalen för att kunna hantera dessa livsviktiga frågor. Även om suicidpreventivt arbete inte ingår i de nationella rekommendationerna, så är det tydligt att alla som arbetar med personer som kämpar med beroende behöver förstå den reella risken för suicid.

För anhöriga till personer med skadligt bruk finns det också stora brister. Insatser riktade till anhöriga är sällsynta, vilket medför att viktiga resurser för att hjälpa dessa familjer inte utnyttjas. Fler verksamheter måste implementera rutiner för att identifiera och involvera barn och vuxna anhöriga i behandlingen, vilket skulle kunna ge en mer helhetlig vård.

Oron över terminologin kring missbruk är också allt mer aktuell. Det pågår omfattande diskussioner om att ersätta begreppet 'missbruk' med 'skadligt bruk', då det tidigare betraktats som stigmatiserande och inte längre reflekterar aktuella diagnoskriterier.

Sammanfattningsvis står det klart att även om riktlinjerna för vården är på plats har deras genomslag varit begränsat. Många rekommendationer och insatser behöver revideras och implementeras mer effektivt för att säkerställa att de som lider av spelmissbruk får det stöd de så desperat behöver. Det är dags att agera nu – för att rädda liv och ge stöd till dem som kämpar!