Je m’appelle Agneta

Rival, Stockholm. Regi Anna Granath, manus Marie Persson Hedenius, med Anna Granath och Dag Malmberg. Längd: 2,5 timme inklusive paus.

Många älskar Emma Hambergs romantiska roman "Je m’appelle Agneta" som på ett underhållande sätt ger läsaren möjlighet att skapa sin egen bild av karaktärerna. När berättelsen kommer till liv på scen genom Anna Granaths regi och hennes otroliga prestationer, blir upplevelsen en färgsprakande resa av känslor och igenkänning.

Agneta, som närmar sig 50, lever ett enformigt liv tillsammans med sin hälsomaniska make, Magnus, som har svårt att se Agneta för den hon verkligen är. Föräldrar, barn och arbetskamrater har alla sina förväntningar, vilket har lett till att Agneta till stor del dolt sin sanna personlighet. Med barnen utflyttade, blir hennes liv alltmer ensamt och frustrerande. En oväntad spontanitet gör att hon svarar på en annons och ger sig av till Frankrike - en resa som markerar början på ett nytt kapitel i hennes liv.

Historien har berörande likheter med Willy Russells klassiska pjäs "Shirley Valentine", men i stället för Liverpool och Grekland får vi uppleva Sollentuna och Provence. Agneta liknas vid en fågel som förstärker sin färgprakt när ungarna flugit ur boet. Med hjälp av vin, ost och färgglada kläder påbörjar hon sin inre transformation.

Hambergs språk är både humoristiskt och tankeväckande, med stora inslag av monologer där Agneta reflekterar över sitt liv och sina relationer. Scenens dialoger, inklusive humoristiska och erotiska scener, livar upp föreställningen. Dag Malmberg ger ett fantastiskt liv åt Einar, den demente senil man som Agneta hjälper, och deras interaktioner ger föreställningen en djup och nervig känsla.

Anna Granath, regissören som på snabbt in i Agnetas huvudroll, lyckas föra fram subtila känslor av lust och tillfredsställelse, även om vissa av berättelsens dramatiska ögonblick får lite för snabb behandling. Scenografin är enkel, vilket ger utrymme för fantasin att flöda – en enda tavla och konstnär spelar en roll men visas varken på scen.

Trots att pjäsen inte tillför mycket nytt jämfört med boken, väcker den starka känslor. Blir Agneta verkligen lycklig av att överge sitt trygga men ombitna liv? Frågan ställs om igen: ”Bor lyckan verkligen hos kall gröt i Sollentuna, eller kan livet bli gudomligt med lite mer smör?” Publiken lämnas med känslan att de har fått ta del av något mycket mer än bara en berättelse - de har fått delta i Agnetas livsavgörande ögonblick.