Under hösten 1974 stod den Svenska Akademien inför ett historiskt ödesbeslut när de skulle utse årets Nobelpristagare i litteratur. Men bakom kulisserna lurade en katt-och-råtta-lek som ingen kände till. Akademien var kraftigt decimerad med endast 13 ledamöter, varav flera hade avlidit under året och ännu inte blivit ersatta, inklusive den framstående författaren Pär Lagerkvist.

Den 3 oktober, när den slutgiltiga omröstningen gick av stapeln, fanns det endast elva ledamöter på plats, vilket skapade en minst sagt osäker situation. I skuggan av detta beslut var de två starka kandidaterna, Eyvind Johnson och Harry Martinson, frånvarande, vilket ytterligare komplicerade situationen. Många hävdar nu att detta ledde till att beslutet var mer en fråga om tur än en välgrundad omröstning.

Det fanns en olustig känsla i rummet, och det tidigt under 1974 stod klart att majoriteten av de närvarande ledamöterna önskade att ge priset till en svensk författare. Denna beslutande faktor väckte frågor om huruvida det verkligen var litterära meriter eller nationalistiska känslor som styrde valprocessen. Akademiens hemliga diskussioner och interna konflikter har sedan dess varit föremål för spekulationer. Hur mycket av influenserna kände ledamöterna till, och skulle de ha agerat annorlunda om alla röster hade varit närvarande?

Flera decennier senare är det dags att ifrågasätta beslutets legitimitet och vad det egentligen betydde för svensk litteratur.