Beroende av substanser, eller substansbrukssyndrom (SUD), är en vanlig förekomst bland individer som döms till rättspsykiatrisk vård. Dessa patienter, ofta kallade ”triply troubled”, brottas med tre stora problem: psykiska störningar, beroende och kriminellt beteende. Forskning visar nu att deras beroendeproblem inte får tillräcklig behandling inom rättspsykiatrisk slutenvård, vilket ökar risken för återfall i brott och leder till längre vårdtider.

Enligt psykologen Malin Hildebrand Karlén, som är verksam vid Rättsmedicinalverket och Göteborgs universitet, har denna patientgrupp en större risk för återfall i brott än de utan substansbrukssyndrom. Substansbruk förvärrar ofta psykiska symptom som psykos och sänker individens impulskontroll. Dessa individer löper dessutom en hög risk att avlida i förtid på grund av överdoser, självmord eller andra sjukdomar. Trots detta är substansberoendet ofta underutrett och underbehandlat, särskilt jämfört med andra psykiska störningar.

Forskning visar att det är viktigt att förstå att denna grupp inte är homogen; den består av diverse undergrupper med olika kombinationer av psykiska diagnoser och beroende. De vanligaste kombinationerna inkluderar psykossymptom tillsammans med blandmissbruk, psykossjukdom med cannabisbruk och personlighetssyndrom med brett missbruk.

Otillräcklig kunskap bland vårdpersonal och patienter kan vara en medverkande orsak till den svaga behandlingseffekten. Många tror felaktigt att avhållsamhet från droger under en tid är en lösning, men detta gäller inte för alla, och speciellt inte för de med djupare psykiatrisk problematik. Återfall i missbruk och kriminalitet är vanligt för de som tidigare varit i rättspsykiatrisk slutenvård.

Forskning från Rättsmedicinalverket visar att vårdtider för patienter utan speciella utskrivningsprövningar ofta är längre än nödvändigt. Substansbrukssyndrom identifieras som en riskfaktor för dessa förlängda vårdtider. Utan aktiv behandling av substansberoendet skapas en osäkerhet kring patienternas framtid efter utskrivning, då risken för att använda substanser som förvärrar psykiska problem och ökar risken för våldsamma beteenden kvarstår.

Forskningen understryker vikten av aktiverad och individanpassad behandling för substansberoende parallellt med psykiatrisk vård. Det ställer högre krav på att vårdpersonalen förstår hur individens beroende påverkar deras psykiska hälsa och därigenom bättre kan förbereda patienten för livet efter utskrivningen.

Trots de utmaningar som finns finns det hopp. Rättspsykiatriska kliniker, såsom den i Växjö, börjar nu arbeta systematiskt med att förbättra utredning och behandling av substansberoende. Detta omfattar utvecklingen av behandlingsprogram och fortbildning för personalen. Men det finns fortfarande betydande kunskapsluckor gällande denna patientgrupps behov, vilket betyder att mer forskning och utbildning krävs för att optimera vården för dessa individer.

Det är därför dags för vården att kliva fram och insätta resurser i att förstå och behandla denna komplexa grupp människor. Resultaten kan bli livsavgörande, inte bara för individerna utan också för samhället i stort. Vad väntar vi på? Låt oss agera nu för att förbättra framtiden för de 'triply troubled'!