Uppsala län blev en av de regioner som drabbades hårt av den tragiska färjeolyckan på Östersjön 1994. Totalt omkom 55 personer från Uppsala, varav många var nämndemän från tingsrätten. Det är en siffra som påminner om att denna katastrof påverkade många liv och familjer.

Åsa Nilsson Bjervners mamma, Mona, var en av dessa nämndemän och för Åsa kvarstår minnena av den fruktansvärda händelsen. 30 år har passerat sedan Estoniakatastrofen, men smärtan och saknaden är fortfarande lika påtaglig. ”Jag minns att vi hörde på radion vad som hänt, men vi visste inte vilken färja mamma var på. Vi fick inte veta någonting,” berättar Åsa. Det är en stark känsla av maktlöshet och förtvivlan som många av de drabbade familjerna fortfarande känner.

Ceremonin som ägde rum på Gamla kyrkogården i Uppsala är en viktig årlig påminnelse. Familjer och vänner samlas för att hedra de liv som gick förlorade. ”Vi är många som inte fick tillbaka något från våra anhöriga, så det är fint att vi har den här platsen att gå till,” säger Åsa när hon lägger en ros vid sin mammas minnessten.

Det är också viktigt att komma ihåg att Estoniakatastrofen ledde till förändrade säkerhetsrutiner och mer strikt övervakning av sjötransporter. Har vi verkligen lärt oss av vår historia? Engagemanget för att minnas och hedra offren är mer relevant idag än någonsin, då människor fortfarande diskuterar och ifrågasätter de omständigheter som ledde till katastrofen. Hur mycket mer behöver vi avslöja för att se till att något liknande aldrig händer igen?