Netflix-serien "Monster" överraskar med tunga teman och skådespeleri i världsklass.

För många TV-tittare, inklusive mig själv, är det en sällsynt händelse att hitta en serie som verkligen fängslar och överraskar. Ibland ställer jag mig frågan: När blev jag så kräsen? Men förra veckan, när jag tittade på det femte avsnittet av "Monster: Berättelsen om Lyle och Erik Menendez", blev jag verkligen imponerad.

"Monster" är en antologiserie som först fokuserade på seriemördaren Jeffrey Dahmer och nu har förflyttat sig till de unga bröderna Lyle och Erik Menendez. Bröderna hamnade i centrum av en medial storm i slutet av 80-talet efter att ha mördat sina föräldrar i deras lyxiga hem i Beverly Hills.

Motivet verkade till en början vara pengar, men snart stod det klart att deras barndom var genomsyrad av traumatiska upplevelser. Under rättegången framkom mörka hemligheter där det visade sig att deras far, José Menendez, hade sexuellt utnyttjat dem sedan de var små.

Avsnittet "The Hurt Man" är en teknisk prestation utan motstycke.

I detta avsnitt är allt filmat i en enda tagning med en kamera som stadigt fångar Erik Menendez (spelad av Cooper Koch) när han berättar sin historia för sin försvarsadvokat. Det hela utspelar sig i realtid och är därtill extremt gripande och obehagligt. Istället för att klippa in flashbacks får vi en ren och naken närbild av Eriks trauma. Skådespeleriet är intensivt, och Kochs prestation är inget mindre än en masterclass i att skildra smärta och sårbarhet.

Erik skildrar hemska upplevelser av både psykisk och fysisk misshandel. Det finns inte ett enda klipp i avsnittet, vilket håller tittaren fastspänd i den emotionella storm som utspelar sig. Kochs prestation, som utlovad, fängslar tittarna in i Eriks psyke.

Flera kritiker har jämfört denna stil med den som används i den berömda filmen "1917" men säger att få filmer lyckas fånga detta djupt intima i en så direkt och ärlig form.

Vad som gör Kochs prestation än mer imponerande är hur han, som öppen homosexuell, kan relaterar till och gestalta de komplexa känslor av skam och smärta som Erik Menendez upplever. Det är en otroligt viktig och tidlös berättelse som väcker frågor om både offer och förövare.

Det visar sig att det tagit hela åtta tagningar under två dagars tid för att få fram den perfekta scenen som vi ser i avsnittet, och det ger en insikt i det hårda arbete som ligger bakom en sådan prestation.

Detta avsnitt kan mycket väl vara ett av de mest minnesvärda och betydelsefulla i TV-historien, och det är verkligen ett testament till hur starkt berättande och skådespeleri kan beröra och förändra våra uppfattningar om brott och trauma.

"Tittaren kan inte fly", säger Koch, och hans ord sammanfattar perfekt det mästerliga greppet att hålla publiken kvar i ögonblicket utan möjligheten att avbryta tankarna.

Missade ni det? Skapa tid för detta avsnitt — det är en upplevelse ni inte vill ångra!