Denna vecka fick jag ett meddelande från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap som klockan 00.20 på tisdagskvällen plötsligt fick mig att vakna. Med en känsla av oro trodde jag först att detta var en krigsnyhet. Men nej, det handlade bara om att påminna mig att läsa deras broschyr "Om krisen och kriget kommer". Jag kunde inte låta bli att känna mig rasande över hur man på detta sätt skrämmer sin medborgare utan att förstå riskerna.

I denna broschyr återkommer ordet "krig" hela 25 gånger, vilket står i motsats till Norges motsvarande dokument där det nämns bara fyra gånger. Det är fullt förståeligt att man är orolig över säkerhetssituationen. Sverige har nyligen meddelat att man planerar att öka försvarsbudgeten från 125 till 186 miljarder kronor till 2030, vilket innebär stora vinster för vapenindustrin. Men vad är egentligen prislappen för dessa åtgärder?

Särskilt eftersom den kostnad som ådrog sig under den svenska insatsen i Afghanistan 2001-2021, som förra veckan lyftes fram i Lennart Hjelmåkars utredning, var 26,4 miljarder kronor samt ett tragiskt antal förlorade liv. Det är en rapport som tyvärr knappt har uppmärksammats, med undantag för en kolumn av Ewa Stenberg på DN. Vad har vi egentligen uppnått med denna insats? Fred? Jämlikhet? Ökad säkerhet? Svaret är ett tydligt nej.

Trots att den officiella berättelsen idag fokuserar på de diplomatiska banden till NATO som avslöjar en annan agenda, började insatsen med det starka budskapet att vi måste hjälpa de afghanska kvinnorna. De som kritiserade detta resonemang betraktades som dåliga medborgare, eller rent av som konspirationsteoretiker. Frågan om det verkligen är motiverat att intervenera i andra länders angelägenheter, där resultatet inte är att förbättra deras samhällen, förtjänar en djupare diskussion än den vi haft.

Det som nu många helst vill glömma är den svåra diskussionen om ansvar och konsekvenser. Politiker, opinionsbildare och journalister bär ett ansvar för de beslut som tas. Många i mediebranschen har i bokstavlig och bildlig mening blundat för de faktiska effekterna av dessa beslut. Som Jonas Malmborg så insiktsfullt skriver, visar de som inblandades ånger, men ingen vill stå för sin del av ansvaret för det som hänt.

I takt med att vi verkar återgå till att fokusera på samtida frågor, som t.ex. den uppmärksammade rättegången om fallet da Costa, ses det förflutna nästan som en bekväm bortglömdhet. Frågan är, hur länge kan vi fortsätta att skjuta ifrån oss det förflutna utan att det kommer tillbaka för att hemsöka oss? Det är skrämmande att tänka på den bristande självkritik som präglar vårt samhälle.

Det är dags för ett kollektivt ansvarstagande. Vi kan inte bara påstå att vi är utan skuld. Den sanna mognaden i vår demokrati ligger i att både erkänna våra misstag och lära av dem. För att medborgarnas förtroende för demokratin ska bestå, står det klart att vår sorgeprocess måste vara både individuell och kollektiv.