Den 23 oktober sändes ett avsnitt av Ekonomibyrån i SVT, där jobbskatteavdraget diskuterades. En ekonomiprofessor förespråkade marknadsekonomi och menade att de största skattesänkningarna borde gå till högavlönade. Han ansåg att detta skulle stärka konsumtionen och skapa fler jobb. Enligt honom skulle de med höga löner också sporra lågavlönade att arbeta hårdare för att förbättra sin inkomst.

Men hur rimligt är egentligen detta? Många av de som redan arbetar inom låglönekategorier som vård, städning, avfallshantering, och transport, sliter dagligen för att få ändarna att mötas. Vi är de som finns där dygnet runt, vilket vi också gör för en lön som knappt räcker till för att leva. Utan oss skulle samhället knappt fungera, och ändå är vi de som sällan får den uppskattning och belöning vi förtjänar.

Som undersköterska efter 35 år i yrket har jag en månadslön på 28 500 kronor före skatt. Under ett arbetspass går jag ofta runt 15 000 steg, och min kropp har tagit stor skada – jag har artros, värkande axlar och domnande händer. Stressen från att ständigt göra omöjliga val tar också på psyket, och många av mina kollegor delar samma utmaningar.

Trots att vi alltid arbetar hårt och för att leverera den bästa vården, finns det aldrig tillräckligt med vikarier. Varje helg är en kamp, och på grund av bristande bemanning tvingas vi ofta arbeta dubbla pass. Stressen är konstant, och behovet av vård bara ökar. Vad händer med Kalle som inte fick duscha idag? Eller Britta som jag springer förbi med en utsträckt hand, och Judith som inte har kunnat gå ut på hela sommaren?

Vi kämpar med mer än bara vård – det handlar också om att hantera tvätt, disk, måltider, sophantering, och hålla ordning på mediciner och rehab-scheman. Ofta saknar vi tillgång till torra och rena kläder, vilket försvårar arbetet ytterligare.

Tänk om vi istället skulle kunna arbeta under lugnare förhållanden! Om vi hade fler resurser skulle vi kunna ge bättre vård och mer trygghet till våra brukare, som Maj som kämpar mot ångest och kämpar för att få ro att somna.

Frustrationen växer dagligen när vi ser behoven men inte kan tillgodose dem. Ryggen värker och huvudet bankar av trötthet; det känns som en ständig kamp. Jag undrar ibland om detta verkligen vore mer av "hårt arbete" än det jag redan gör?

Så varför får vi inte erkänsla eller rättvisa villkor? Kanske skulle ett litet lyft på karriärstegen hjälpa till? Eller bara några smulor från de högavlönades bord? Vi, undersköterskor och vårdare, förtjänar bättre – inte bara för oss själva, utan för hela samhället.