I en upphetad debatt har Farah Abadi, programledare på Sveriges Radio, blivit föremål för både beröm och kritik efter en incident under programmet "Söndag i P4". Under programmet fick en lyssnare råd av gästen Henrik Brandão Jönsson om hennes pojkväns bristande prestationer i sängen. Det hela tog en obehaglig vändning när Jönsson föreslog att killen skulle åka till Köpenhamn för att betala för sex, ett uttalande som Abadi inte tolererade och som ledde till en dramatisk reaktion från henne.

"Nej men snälla! Vad fan är det du säger? Skojar du med mig?", utbrast Abadi och beskrev Jönssons kommentar som djupt stötande. Efter att ha fått kritik och en del stöd från politiker bad Jönsson senare om ursäkt för sina kommentarer och betonade att han tar avstånd från sexköp.

Farah Abadi fick stort stöd från flera politiska ledare, inklusive Nooshi Dadgostar (V) och Paulina Brandberg (L). Detta togs dock emot med skepsis av vissa, där Expressens kulturchef Victor Malm antydde att stöttningen för Abadi istället visar på en vilja att tysta röster med avvikande åsikter, vilket han beskrev som ett tecken på en farlig form av social repression.

Malm använde även termen "feminazi" för att beskriva den brokiga skaran av personer som ifrågasätter Jönssons uttalande och den kulturen där yttrandefrihet hotas av ett aggressivt feminism. Den tidigare kulturchefen på Aftonbladet, Åsa Linderborg, menade att vi nu ser ett "feministiskt diktaturiskt" framträdande där argumentens kraft ersatts av repression.

Men frågan kvarstår: vilkas yttrandefrihet skyddas här? Den verkliga frågan lär handla om de kvinnor som utsätts för prostitution och sexualiserade övergrepp – ödesfrågor som tycks ignoreras i debatten. Många kvinnor över hela världen kan identifiera sig med Abadis reaktion, då de har tröttnat på att konstant behöva förklara de negativa konsekvenserna av mansdominerade normer.

Sara Ahmeds begrepp "feminist killjoy" sammanfattar hur många kvinnor uppfattas som stämningsdödande när de lyfter fram problematiken kring sexism och ojämställdhet. Farah Abadis utbrott kan mycket väl vara en reaktion på den utmattning som kommer av att ständigt behöva förklara och försvara sig mot anklagelser snarare än att bli lyssnad på som en fullvärdig människa.

Abadi är inte ensam i sitt uttryck av frustration. Den övergripande känslan är att kvinnor i många situationer måste hantera en kedja av sexistiska kommentarer och invändningar, och ibland är reaktionen av det mer talande slaget nödvändig för att få ståndpunkter erkända. Vad som är viktigt är att vi i Sverige kan föra en öppen diskussion om sex, sexualitet och yttrandefrihet utan att enskilda röster tystas ner av rädslor för sociala normer och tryck.

I slutändan rör sig denna debatt inte bara om Farah Abadi utan om hur vi som samhälle värderar kvinnors röster och reaktioner i en diskussion som ofta domineras av män. Att låta dem tala fritt utan risk för repressalier är avgörande för att vi ska kunna nå en verklig förändring i hur vi diskuterar och hanterar sexköp, könsnormer och sexuell exploatering.