I söndagens partiledardebatt diskuterades flera heta ämnen som fortsätter att påverka svensk politik. Bland de mest uppseendeväckande inslagen var Jimmie Åkessons svårigheter att försvara sitt partis kontakter med gängkriminella. Dessutom påstod han, i en anmärkningsvärd utläggning, att antisemitism inte existerar inom Sverigedemokraterna, vilket väckte starka reaktioner.

Åkesson valde att avstå från debatten helt, vilket lämnade Ulf Kristersson i en svag position. Kristersson, som verkade trött och apatiskt, fastnade i en gammal retorik om skattesänkningar och fördömde vänstern som om de vore fiender.

En oväntad stjärna i debatten var Kristdemokraternas ledare Ebba Busch. Hon tog kommandot i flera områden, inklusive kriminalitet, kärnkraft och geopolitiska frågor relaterade till krig. Busch framstod som en tydlig och övertygande talare, och i en särskilt minnesvärd stund fick hon påpeka för Kristersson vad regeringens politik faktiskt innebär.

Busch gick också så långt som att bjuda in Magdalena Andersson till samtal om energipolitik, vilket visade hennes vilja att samarbeta över blockgränserna. Detta kan bli en viktig aspekt i den svenska politiken, särskilt med tanke på den pågående energikrisen och de utmaningar som den för med sig.

Det är intressant att notera att Busch är den enda av partiledarna som verkligen verkar tro på och arbeta för en gemensam framtid inom den högra sidan av svensk politik. Medan hennes kollegor är splittrade i sina visioner, har Busch en tydlig plan för hur den borgerliga sidan kan stabiliseras och bli mer inkluderande.

Hon har dessutom föreslagit projekt som går utöver invandringsstopp och kärnkraft, och inkluderar infrastrukturförbättringar som järnvägar, bostäder och vägar. Detta visar att hon ser en bredare och mer konstruktiv framtidsvision för Sverige.

Med tanke på de rådande förhållandena och Kaoset i alliansens ledarskap, kan det vara dags att överväga Ebba Busch som statsminister. Trots att hennes parti, Kristdemokraterna, endast har 19 riksdagsmandat, visar hennes ledarskap och vision att hon har potential att föra Sverige framåt. Om nuvarande ledarskap fortsätter i samma spår kan det leda till en ideologisk stagnation som Sverige inte har råd med.