Reality-TV är oftast underhållande, men vad händer när verkligheten blir för mycket? Förra året skakades underhållningsvärlden av en stor strejk av manusförfattare och skådespelare, vilket ledde till att plattformar som Netflix fick svårt att producera kvalitetsinnehåll. Istället har vi sett en explosion av realityserier, speciellt ”Love is Blind”, som har släppt hela fem säsonger på ett år. Detta får en att undra: Är det verkligen okej att underhålla sig på bekostnad av människors verkliga liv?

Deltagare i dessa program har debatterat sin upplevelse av manipulation och bristande stöd. Många har vittnat om hur de pressades till att agera på sätt som gynnade dramatiken i programmet, snarare än deras egen verklighet. UCAN, en organisation bestående av tidigare realitydeltagare, arbetar för att förbättra villkoren för personer i branschen och skydda deras mentala hälsa.

I ”The Ultimatum: Queer Love” ser vi exempel på hur svårt det kan vara för deltagarna, som tvingas pröva sina relationer under extrem press. Det är en smärtsam påminnelse om att även om vi kollar på dessa livsöden för underhållning, finns det verkliga känslor och konsekvenser involverade.

Den kontroversielle Ramses har blivit ett samtalsämne bland tittare, där hans framställning som en progressiv man med problematiska synsätt skapat polariserade reaktioner. Det är tydligt att programmet, trots sina brister, lyckas fånga tittarnas intresse och väcka diskussion, men till vilket pris?

I dialogues om skådespelarnas villkor och produktionens krav är det avgörande att vi ifrågasätter värdet av sådan underhållning: Är det värt att se människor potentiellt traumatiseras för vår egen njutning? Kanske är det dags för oss att tänka efter och ställa oss själva frågan: Vilka utnyttjar vi när vi trycker på play-knappen?

Kärleken må vara blind, men vår mediekonsumtion borde vara medveten. Om villkoren inte förbättras kan det mycket väl vara så att nästa säsong av Love is Blind blir den sista för många av oss.