Från skräp till konstverk

Den senaste produktionen på Orionteatern, ”Sophögen”, är en enastående upplevelse som för oss bakåt i tiden. Med en scenografi bestående av sand och betongbänkar som liknar arkeologiska ruiner, skapas en atmosfär som direkt förflyttar både publik och skådespelare till den antika staden Oxyrhunchos, belägen nära Nilen.

En resa till det förflutna

Oxyrhunchos, där brittiska arkeologer 1896 gjorde ett makalöst fynd av papyrusfragment, är platsen där detta verk griper tag i oss. Dessa fragment, som döljer berättelser om liv, kärlek och död från århundradena före Kristus, har nu blivit en del av ett innovativt konstverk.

Fascination och frustration

Trots att endast en bråkdel av dessa gamla texter har publicerats, lämnar både deras mystik och banalitet oss förundrade. Medan de flesta fragment kanske framstår som platta och intetsägande i textform, transformeras de till livfulla skulpturer och ljudverk i föreställningen.

En känsla av zen eller kaos?

Föreställningen inleds med ljudkonst där skulpturer utför små rörelser som skapar en atmosfär av ro och medvetenhet. Denna fridfulla stämning bryts dock efter ett tag, när mer traditionell teater gör sitt intåg med humor och lite långdragenhet.

Återkoppling till det mänskliga

Fragmenten, då gestalterna av antika människor kämpar med att få fram sina tankar, ger en inblick i det mänskliga tillståndet som är både roligt och tragiskt. Det finns stunder av klarhet, men också av förvirring, som exemplifieras av den frustrerande kommunikationen hos karaktärer som Akilles.

En experimentell upplevelse

Projektet är ambitiöst och för vissa kan det kännas som en långsam ström av medvetandet från antiken, fylld med kontextlöst prat. Det är ett djärvt experiment, men stickan av närvaro och empati som en del av upplevelsen saknas.

Avslutande tankar

För alla som uppskattar konst kan ”Sophögen” vara en ögonöppnande upplevelse. Men för dem av oss som söker djupare känslomässig kontakt med det förflutna kanske denna betraktelse av antiken känns torr och distanserad. Trots det är det en prestation som både fascinerar och ifrågasätter vår relation till det som en gång var.