I Sverige finns det en stark tradition av att vårda sina förhoppningar och drömmar. När en idrottslegend som Ludmila Engquist, som har gett så mycket till svensk friidrott, inte lever upp till förväntningarna, blir reaktionen ofta hård. Många glömmer snabbt allt hon har uppnått; hon är inte bara en professionell idrottare utan också en inspirationskälla för många unga atleter.

Men kritiken riktas inte alltid mot rätt mål. Istället för att se på de tuffa realiteterna och utmaningar som alla idrottare ställs inför, är det lätt att falla in i en negativ spiral där den som varit i rampljuset plötsligt blir en syndabock.

Engquist har kämpat med både psykiska och fysiska utmaningar under sin karriär, och det är viktigt att veta att även de mest framstående atleterna är mänskliga. Med ökad press och förväntningar kan det bli svårt att alltid prestera på topp. Det kanske är dags för oss som samhälle att visa mer förståelse och stöd istället för att döma. De som utövar kritik kan istället börja tänka på vad de själva har gjort för att främja en mer positiv och uppmuntrande kultur inom idrotten.

Ludmila Engquist är en symbol för uthållighet och styrka, och vi borde minnas att våra hjältar också behöver vår support när de inte är på topp.