Ann-Britt och Pelle Grundström delar med sig av minnen av deras glada och positiva dotter Annika, som alltid hade många vänner omkring sig. Efter att ha flyttat från Husum till Stockholm, hade Annika fått arbete på ett boende för personer med intellektuell funktionsnedsättning.

– Hon var som en sol. Inget var omöjligt för henne. Hon var utåtriktad och hade många kompisar, berättar Ann-Britt med en stolt men sorgsen röst.

Det har nu gått 30 år sedan den tragiska Estoniaolyckan, en av de värsta sjökatastroferna i svensk historia, där över 850 liv gick förlorade. I år kommer en ceremoni att hållas vid Estoniamonumentet för att hedra minnet av de som förolyckades.

Paret berättar om sin sorg och saknad, som ständigt är närvarande i deras liv. Också deras barnbarn, som är son till Annika, påminner dem om henne. När Estonia sjönk var han bara 11 månader gammal.

– Han är som en kopia av sin mamma, den grabben. Vi har haft glädjen att umgås med honom under somrarna i vår stuga, säger Pelle.

Dessutom pågår det diskussioner om hur minnet av katastrofen ska värnas och hur de överlevande och anhöriga kan få stöd. Ann-Britt och Pelle vill se en fortsatt dialog kring hur samhället kan lära av denna tragiska händelse för att förhindra framtida olyckor.