Nick Cave har alltid haft en speciell relation till sina fans. För många av oss som följt honom genom åren har hans konserter varit mer än bara musikaliska upplevelser; de har varit känslomässiga händelser som har rört vid våra hjärtan. Jag kommer ihåg första gången jag såg honom live på Annexet 2013, och hur han tog kontakt med publiken på ett så personligt sätt. Den upplevelsen var oförglömlig.

Efter en svår skilsmässa och en trasig hjärta blev jag djupt förälskad i hans musik som hjälpte mig att navigera genom smärtan. Låtar som ”Oh my Lord” från albumet *No More Shall We Part* blev som dagliga bönor för mig: ”Be mindful of the prayers you send, pray hard but pray with care.” Hans texter talade till mig som få andra kunde.

Men Nick Caves liv tog en tragisk vändning när hans son Arthur dog 2015. Jag minns det allmänna meddelandet om hans sorg och den enorma rädsla som många av oss kände: Skulle han någonsin skapa musik igen? Vårt tvivel visade sig vara obefogat, då albumet *Skeleton Tree* lanserades som en av de mest gripande comebacker som någonsin skett. Varje ord, varje ton genomsyrades av tragedin, en hål som avslöjade den emotionella kampen han genomgick.

Albumet *Ghosteen*, som följde, rörde upp känslor hos mig och många andra fans. Kritiker kallade det en mästerverk, men för mig kändes det som en avståndstest. Nick har alltid varit expert på att skapa musik som fångar oss, och hans unika talang att samarbeta med musiker som Rowland S Howard, Mick Harvey och nu Warren Ellis har alltid hållit hans sound fräscht och relevant.

Men vad sägs om hans kontroversiella beslut att gå in på andra kreativa områden, som film och konst? Det är tydligt att Nick Cave är mer än bara en musiker; han är en berättare. Filmer som *20 000 Days on Earth* och *One More Time With Feeling* blottlägger hans komplexa väsen – en man som jagar sin egen sanning samtidigt som han navigerar framgångens fällor.

Det är ingen tvekan om att hans publik har förändrats. Nick Cave har gått från att vara den mystiska och farliga figuren till en person som erbjuder sessioner i ”självhjälp”, en stil som har kritiserats för att vara mindre autentisk. Jag kan inte låta bli att undra, älskar Nick Cave fortfarande sina fans, eller har han blivit en kommersiell produkt?

Visst, hans samarbeten med modehus som Gucci och den dynamiska prissättning av konsertbiljetter får en del att undra om hans motivationskälla. Det lämnar oss med en bitter eftersmak: är ni ett nummer i hans show, eller är ni verkliga människor? I slutändan föreställer jag mig att Nick behöver oss lika mycket som vi behöver hans musik.

Samtidigt som jag reflekterar över våra delade stunder, när han rörde vid mig och blev ljudspåret till mina sorger och min ensamhet, är jag medveten om att musikaliska relationer alltid är komplexa. För hur länge kan en artist och en fan växa tillsammans utan att deras vägar divergerar? Kanske är detta en del av den mänskliga upplevelsen – att förlora sig själv i någon annans musik, och förvänta sig att de ska ge en något tillbaka.