I februari 1918, vid 31 års ålder, togs Aloïse Corbaz in på den psykiatriska avdelningen på Cery-hospitalet i Schweiz. Efter två år flyttades hon till mentalsjukhuset La Rosière i Gimel, där hon diagnostiserades med schizofreni. Corbaz tillbringade resten av sitt liv på sjukhuset, där hon i stället för att låta sin diagnos definiera henne, skapade hon en imponerande och unik konstnärlig värld.

Hennes dagar fylldes med teckning, målning och skrivande, där hon uttryckte sina känslor och sin verklighet genom färgglada och fantasifulla verk. Vid sin död 1964 hade hon redan etablerat sig som en framstående gestalt inom l'art brut, en genre som hyllar det spontana och ofiltrerade i konsten, ofta skapat av självutbildade konstnärer.

Corbazs verk kännetecknas av en djup känsla av emotionell intensitet och en helt egen visuell stil, som ofta kombinerar drömliknande element med starka personliga berättelser. Hennes konst har sedan dess inspirerat många och resan mot större erkännande fortsätter, vilket gör att hon idag ses som en centralfigur inom outsiderkonsten.

Men vad är det som gör Corbazs konst så unik? Hennes oförbätterliga sätt att avbilda sina inre visioner i en tid då psykisk ohälsa stigmatiserades, öppnar dörrar för nya diskussioner om kreativitet och psykisk hälsa. Aloïse Corbaz förblir en symbol för konstnärlig frihet och styrka i motvind.