En mörkare verklighet i litteraturen

I sin senaste roman, "17 juni", utforskar Alex Schulman det dolda våldet som ruvar under ytan i uppväxten. Med starka teman om övergrepp och försummelse riktar han en kritik mot vuxnas makt över barn. Genom personliga erfarenheter skapar han en kraftfull berättelse som lämnar läsarna famlande efter förståelse.

Schulmans unika berättarstil

Som en av Sveriges mest karismatiska författare inom det som kallas "verklighetslitteratur", suddar Schulman ut gränserna mellan fiktion och verklighet. Han väver in familjehistorik och kända ansikten i sin berättelse, där varje karaktär bär på unika men liknande trauman.

En ny karaktär: Vidar

Denna gång presenterar han en ny version av sig själv genom karaktären Vidar, som står inför sina egna demoner efter anklagelser om misshandel. Vidar är lärare men förlorar sitt jobb efter en förödande konfrontation. Hans kamp för att hantera sitt förflutna och förstå sin nuvarande situation blir en central del av berättelsen.

En tidsresa genom telefonens röst

Romanens intrig fördjupas när Vidar får möjlighet att ringa tillbaka till sin barndom. Genom telefonsamtal till en specifik dag i det förflutna, kartlägger han sin historia med en hypnotisk drivkraft. Det är en fängslande aspekt som gör att läsarna ständigt dras in i hans inre värld.

Reflektioner om minnen och trauman

Berättelsen framhäver hur minnen formar vår identitet. Vidar konfronterar sina trauman och reflekterar över sin barndom med en intensitet som väcker frågor om livets förluster och glädjeämnen. Litterärt sett påminner denna undersökning av minnen om filmer som "Memento", där det förträngda gradvis avslöjas.

Språklig precision och stämningar

Schulmans språk är stilfullt och stämningsfullt, där varje ord bär tyngd. Han använder naturbilder och metaforer som förstärker det emotionella i berättelsen, medan våldet ofta bryter fram, vilket skapar en stark kontrast.

En komplex familjedynamik

Genom Vidars telefonsamtal konfronterar Schulman inte bara det personliga, utan också de allmänmänskliga känslorna av skuld och längtan efter förståelse. Det som saknas är kanske en djupare reflektion över det egna ansvaret och hur erfarenheterna i barndomen formar en person.

Kritik och avslutande tankar

Trots den djupa tematik som berörs, lämnas läsarna med en känsla av déjà vu. Schulmans berättelse återkommer till liknande motiv, vilket kan göra att den går förlorad bland tidigare verk. Här ställer vi oss frågan: Finns det något nytt att bidra med?

Sammanfattningsvis kan "17 juni" läsas som en viktig röst för dem som sörjer och begriper de trauman från barndomen, men det riskerar att falla in i samma mönster som tidigare verk. Det som förr var fräscht, börjar nu kännas som en upprepning av Schulmans egen mytologi.