ADHD-medicin och antidepressiva till barn riskerar att bli vårdsystemets största misstag
2025-01-14
Författare: Ella
Neuropsykiatrin har under lång tid framhållit hur genetiska avvikelser och neurologiska skador kan påverka hjärnans signalsystem. Detta kan leda till en rad problem hos barn och unga, såsom koncentrationssvårigheter, impulsivitet och depression. Professor Christopher Gillberg har länge varit en framträdande röst inom detta ämne.
Trots detta har kritiken mot neuropsykiatrins metoder vuxit sig stark sedan 1980-talet. Kritiker ifrågasätter bristen på nuanser och avgränsningar, samt hur neuropsykiatrin skiljer sig från diagnoser som kan bero på trauma eller sociala faktorer. Det har även ifrågasatts hur medicineringen med ADHD-läkemedel och antidepressiva verkligen skiljer sig från vanliga barndomskrisar, oftast relaterade till uppväxtsituationen.
Under de senaste 15 åren har det skett en exploderande ökning av medicinering av barn. Enligt uppgifter har användningen av centralstimulerande medel ökat med hela 486% mellan 2008 och 2023, och antidepressiva medel har ökat med 296%. Detta skifte indikerar ett förändrat synsätt där det blivit norm att ordinera flera psykofarmaka till småbarn. År 2023 behandlades över 8 000 barn i åldern 5-9 år med dessa starka mediciner.
Medan medicineringen ökar finns det en oro för potentiella långsiktiga konsekvenser. Många läkare känner fortfarande en oro för hur starka läkemedel kan påverka barns immunförsvar och neurologiska utveckling, då dessa system fortsätter att mogna upp till vuxen ålder.
Det är uppenbart att det traditionella medicinska synsättet genomgår ett paradigmskifte, där snabba beslut och effektivitet prioriteras över långsiktig uppföljning och utvärdering. Även gränserna mot normalitet suddas ut inom psykisk hälsa, där vanliga känslomässiga tillstånd som nedstämdhet blir klassificerade som medicinska syndrom.
Även om det finns medicinska behov i dagens samhälle, kvarstår frågan: Är det rätt väg att gå att medicinera barn i så stor utsträckning? Många barn och unga får efter behandlingar fortfarande svårt att klara av vardagen och riskerar att bli beroende av de läkemedel som ska hjälpa dem.
Enligt senaste rapporter finns det också en ökning av missbruk av dessa mediciner bland tonåringar, vilket ytterligare fördjupar problemet. Barn och unga behöver stöd och åtgärder som inte alltid handlar om medicinering. Det behövs fler insatser som fokuserar på familjesammanhang, skolmiljö och socialt stöd.
Den centrala frågan kvarstår: Vill vi ha ett psykiatriskt system där gränserna mot normaliteten försvinner? Det är viktigt att vi börjar värdera sociala och pedagogiska faktorer i barnens liv och sätta deras verkliga behov i fokus, istället för att bara reagera på symtom med starka läkemedel.