För nästan ett år sedan fick den nioåriga Joel Room från Arvika det tuffa beskedet att han har diabetes typ 1. Hans värld förändrades dramatiskt, framför allt eftersom han också är livrädd för nålar.

Den 8 december förra året fick familjen diagnosen. Tack och lov var Joel's mamma, Sofia Room, och hans pappa, Roger Pålsson, som själv lever med diabetes typ 1, förberedda på att det kunde komma.

Som förälder var Sofia överväldigad. "Jag visste att livet aldrig skulle bli detsamma igen", säger hon med sorg i rösten. Just den natten som Joel vaknade flera gånger för att gå på toaletten tog familjen hans blodsocker, vilket visade sig ligga på 19,8 – en alarmerande nivå i jämförelse med det normala intervallet på 4,0 till 6,0.

De blev snabbt inlagda på sjukhuset där Joel fick sitt livs första insulinbehandling. "Det har varit kämpigt eftersom han är så nålrädd", förklarar Sofia.

En månad efter diagnosen fick Joel en insulinpump som gör att blodsockret ständigt övervakas. Roger visar stolt upp appen på sin telefon där han kan följa Joels värden dygnet runt. Den visar ett blodsocker på 8,4.

"Den här pumpen är otroligt bra; den kan stänga av insulinförsörjningen vid lågt blodsocker", säger Roger, som har haft sin diabetes i över 30 år.

Men utmaningarna är ständiga. Joel har svårt att förutsäga sina blodsockernivåer, vilket gör att hans föräldrar lär sig att känna igen hans symtom när han blir låg. Sofia uttrycker sin oro för skolans hantering av Joels behov, där assistansen initialt inte prioriterades förrän hon påpekade riskerna.

Familjen har nu lärt sig att alltid vara ett steg före, speciellt eftersom Joel är ett aktivt barn som älskar sport. Det sista året har varit en oväntad kamp för dem alla, både fysiskt och psykiskt. Sofia delar också sin känsla av frustration över att diabetes inte får samma uppmärksamhet som andra sjukdomar, såsom barncancer.

Vid jul förra året fick Joel möjlighet att träffa Linus Johansson, en hockeyspelare med diabetes, vilket förde hopp och insikter om hur man kan leva ett aktivt liv trots sjukdomen. "Linus berättade om sina utmaningar; hur han ibland måste pausa för att få i sig något extra", säger Roger.

Det är en påminnelse om att även om Joel kämpar, så finns det stöd och gemenskap hos andra som går igenom liknande prövningar. Utan tvekan är Joel's historia en av styrka, uthållighet och hopp i tuffa tider.